Varsamt
rullar jag ner för backen.
Jag skrapar mina knän
men det gör inte ont.


Tystnad


Jag har slutat rulla.
Där står du.
Smärta,
djup smärta.
Inte från mina knän,
utan från själen.
Du svek mig,
lämnade mig till vargarna.
När jag föll tog du
första bästa tåg.

Nu är du tillbaka.
Varför?
Jag vågar inte fråga
för svaret skrämmer mig.
Inte var det väl
för min skull?