Jag gav mitt hopp
till poesin
och poesin räddade mig.
Tömde min själ
genom pennan.
Kopplade bort hjärnan
och lät hjärtat tala.
Jag var en tickande bomb,
en känslobomb.
Explosionen kunde komma plötsligt.
Det var inte
de vackra känslorna som kom ut,
det var de onda.
De låg där som tröjas mur
ivägen för kärleken.
Men kärleken hittade sin häst.
Hästen var poesin.