När ännu ingenting finns är det vanskligt att göra sig till

För mycket länge sedan i en stad långt, långt borta fanns en liten pojke, som inte ville sova. Han var inte så gammal och han var inte så stark och han var inte modig heller. Det var just det att han inte var så modig som han egentligen velat bli, som gjorde att han ville vara ute på kvällarna och aldrig ville gå och lägga sig. När mörkret föll på kvällarna, ville han vara ute och se på alla ljus som tändes i alla fönster i hans kvarter, där gatorna var krokiga och smala. I dessa trånga gränder hade alla hus blivit gamla och skulle snart rivas. Där fanns gaslyktor som tändes var kväll av lykttändare med bambuspön som nådde ända till toppen av lyktan där ventilen fanns. Och i kvarterets alla fönster, även i de fattigaste, såg man ofta vaxljus brinna som skydd mot mörkret. Ibland lyste de till sena kvällen när de som bodde innanför måste arbeta länge med sömnad och studier om natten. När ljusen sedan släcktes ett efter ett och kvarteren föll i mörker ville pojken ändå vara ute och se mörkrets olika skiftningar mot den stjärnströdda himlen.

Han visste att mörkret inte var mörkt allt igenom men han ville vara där ute för att inte synas. Mörkret var ofta som ljusast uppe på taken och där fanns hans vänner, duvorna, i sina rader. Där var det lagom ljust och lagom mörkt.

Han bodde vid ett stort torg, ”Det gamla torget” kallades det och där fanns mängder av duvor. Pojken älskade duvorna och han låtsades att de var hans vänner. På natten ville han vara på taket och lyssna på deras kuttrande.

Han var nu den ende pojken i sin familj; två yngre bröder hade dött tidigt under deras första år och några fler skulle han inte få. Han hade fått systrar i stället. Dem älskade han trots att de med tiden blivit tre. Han älskade också sin mamma. Med pappa var det annorlunda: honom ville han kanske bara bli vän med och kanske bli lika stor som han. Pappa var nämligen stor, han var mycket stor. Han var nog ganska rädd för pappa också. På natten när pappa vankade omkring på väg till klosetten var han jättestor! På natten, när allt var så tyst och mörkt ville pojken vara uppe på taket och lyssna spänt på duvornas kuttrande. Han kunde urskilja, tyckte han, att de talade med varandra. Om han lyssnade mycket noga skulle han kanske kunna lära sig deras språk. Och då måste han vara där just om natten! På dagen flög de ju omkring och han kunde ingenting höra. Han brukade smyga ut i trappen och upp på vinden om nätterna innan han var gammal nog att börja skolan. Nätterna igenom om somrarna brukade han vara uppe på taket med sina duvor.

Familjen flyttade ofta men alltid här i Gamla stan och bara från det ena huset till det andra, för pappan ville ha det bästa huset till sin familj. Han arbetade mycket hårt och familjen fick det allt bättre ställt. Därför flyttade de runt detta gamla torg och de fick till slut en våning som var fin, stor och ljus i det finaste huset vid torget. Och detta torg och detta hus finns kvar än idag i denna stora stad. Alla dessa hus är kvar! Alla tak och alla broar i denna vackra stad står fortfarande kvar! Och pojken älskade sin stad och han älskade alla hus vid detta torg. Han talade flera språk redan som liten: sina föräldrars språk och deras andra språk och sedan också barnflickans språk, som var ett helt annat. Duvornas språk lärde han sig tyvärr aldrig.
 
Familjen var förmögen på ett anständigt vis. Välståndet byggdes upp undan för undan genom pappans hårda arbete. Han var en mycket duktig köpman och han tog väl hand om sin familj. Pojken ville bli lika stor och stark och duktig som sin pappa, men han var rädd att det skulle ske med honom som med bröderna. Han levde ständigt som om han skulle dö imorgon. Därför ville han lära sig duvornas språk. Duvorna med sina utbredda vingar påminde honom nämligen om änglar. Och det var änglar han var rädd för. Änglarna var farliga! De kom och plockade med sig folk som skulle dö! Han ville därför förstå änglarnas språk för att kunna förhandla, när de kom en dag för att hämta honom. Hans upplevelse av livet var ju en återkommande sorglig upplevelse av det tillfälligas korthet, som för var dag förvånade med sin obegriplighet. Han ville helst skratta åt sin rädsla för änglarna, men han kunde det inte. De var för skrämmande. Han hade sett sina bröders grav och han hade gråtit vid den tillsammans med sin mamma. Han hade också sett henne kasta sorgsna blickar på honom och förstått att han kanske snart skulle följa med ner i graven. Kanske bröderna kom en dag och hämtade honom till sig. Och vad hände då, om han inte ville hänga med? Kunde han kanske smita på något sätt?  Få några år extra? Kunde han övertala dem? Han måste få lära sig deras språk.

Sina första tio år levde han alltså i dödens ständiga närhet. Han tänkte på döden nästan dagligen och lyckades han glömma den så blev han påmind i alla fall på ett eller annat sätt. Folk dog av sjukdomar och av undernäring. De dog av infektioner och de hämtades i vagnar dragna av svarta hästar. Folk pratade mer om döden på den tiden än om något annat. Så var det. Han ville inte vara ängslig men familjens förluster hade drabbat hårt. Mamman sörjde sina små döda söner fortfarande. Pojken visste det och ville alltid trösta, men hur?Kanske bli stark och stor för att övertyga henne om att döden inte skulle rå på honom?

Och ju längre tiden gick och ingenting av det farliga hände honom, inga sjukdomar och inga krämpor infann sig mer i familjen, desto mer förundrades pojken över att livet och änglarna hörde ihop. Det borde inte vara så!  Han kunde inte uppfatta folks föreställningar om änglar som något verkligt och något gott. Varför skulle änglar vara goda? Det kunde man ju inte veta något om! Kanske änglarna överhuvudtaget inte fanns?
 
Till slut bestämde han sig för att glömma dem och pröva att bara vara lycklig. Han började strunta i duvor och slutade bry sig om duvornas språk, men han behöll de två starkaste som han tränat. Han hade matat dem från sitt fönster mot torget om kvällen. Det var Bianca och Laura, de två vackraste. Den vita var Bianca och den svarta Laura. På kvällarna matade han dem och sedan drömde han om deras namn och om fjärran länder, där de en gång varit. Han föreställde sig Laura och Bianca flygande över Rom och Venedig, Paris och London, och sedan ända bort till Oklahoma där världen tar slut.

Han hade alltid haft svårt för svårt att sova. Ändå behövde han inte sova så mycket för att kunna drömma. Drömmandet växte i honom också medan han var vaken. Han var bra på att minnas bilderna som framträtt i hans ensamhets mörker om natten när de upplyst mörkret med sina ljusaste färger. De höll honom vaken nästan varje natt. Hans sömnlöshet under de första åren, då han varit rädd för att inte vakna igen om han somnat, fortsatte till vuxen ålder som en utmattning på gränsen till sjukdom.

Han sov alltid för lite. Det bara blev så. Det kunde han inte hjälpa. Kanske skulle det bli bättre med tiden, hade han tänkt men så blev det inte. Men han åt bra och han åt ordentligt med god aptit, han tränade simning och han rodde på den närbelägna floden. Han cyklade gärna och tog långa promenader med sina vänner. Ändå blev han aldrig lika härligt tjock och kraftig som sin starka pappa. Pappan var mycket stark och han var en man av heder och samvete, en man som kunde arbeta. Och denne hedersman och familjefar fick med tiden vackert finna sig i att ”Minus”, som han i lönndom kallat sin son, inte skulle bli lika stor. Inte stor på något sätt…  
 
Vi också kan kalla pojken för ”Minus”, för enkelhetens skull. Jag tror inte att han skulle tycka illa vara nu. Idag är han ju okränkbar. Då, när han växte upp, visste han förmodligen inte om att hans pappa kallat honom ”Minus”; pappan var noga med att inte röja det för någon. Som en svartsjuk Romeo skyddade fadern sin Julia mot allt som kunde göra henne ledsen. Han älskade henne över allt annat på jorden och han älskades också tillbaka.  Att pojken, hans son, också älskade henne, förstod han en dag när pojken var i treårsåldern. Då hade moderns sorgsna blickar gått från fadern till sonen och från sonen tillbaka till fadern i kärleksfullt vankelmod. Sonen hade just distraherat henne så mycket att hon vände sig bort från sin man och böjde sig ner mot pojken. Det var i detta ögonblick pappan förstod att sonen var ett ”Minus”! Han förstod det fullt klart, men han röjde det inte med en min för någon av dem två som där kramades framför hans ögon. Det hade varit för smärtsamt för dem båda. Han blev inte ens otålig, men han beslöt att se om sitt hus.
 
Pappan var ingen dålig människa trots allt. Han var visserligen alltid brutalt rättfram och något av en stubbe, men han var ingen dålig människa. Han var mycket enkel. Han förväntade sig i början att sonen naturligt nog skulle bli som sin far om de bara fick umgås på tu man hand. De skulle säkert växa ihop till att älska varandra. Pappan hade därför lärt honom simma och ro på floden, åkt ut med honom till dammar utanför staden och lärt honom fiska karp. Han ville lära honom allt möjligt och han lärde honom också att teckna och räkna. Han lärde honom att skriva. Han läste också ivrigt sonens små ”histerior”, som han skämtsamt kallade sonens små berättelser, när pojken gick i småskolan. Pappan uppmuntrade sonen att roa sig med att tänka fritt och fabulera och leva loppan i sin fantasi. Då var han fortfarande mycket generös. Han samlade sonens teckningar och älskade honom av hela sitt hjärta som sin ”Minus”. Pojken var ju hans ende son och han var fortfarande familjens lycka.

Det enda pappan inte klarade av var att också undervisa pojken i Lagen, som det anstår en rekorderlig judisk man i hans förhållande till sin förstfödde. Han gick ju i synagogan bara fyra gånger om året och högtiderna var det i övrigt inte så noga med. Lagen var viktig, det var klart, men pappan trodde inte på Gud så värst mycket, trots allt. I det avseendet var han en mycket enkel man.
- Gud har inte gett mig min förmögenhet, jag har inte heller vunnit den på lotteri. Den hade jag jobbat ihop till alldeles själv och jag minns inte att Gud stått där vid min sida när jag frusit ute på vägarna om vintern och sålt kortvaror, brukade han säga till sin Julia, när hon ville att han skulle lugna ner sig och bli mera ödmjuk och from.
- Det har vi ingenting för, brukade han säga, fromhet kan inte mätta våra magar. Kom och hugg i sa han ofta till Minus, så snart denne visade sig nere i affären. Och Minus ville inte. Han ville inte alltid hugga i. Han ville vara med pappa på det andra sättet han var van vid från förr, när de var tillsammans, när de fiskade eller rodde på floden, när de pratade med varandra, men inte som i affären. I affären var pappan annorlunda. I affären var han plötsligt en annan.  Där tjänade han pengar och där var han inte sig själv, tyckte Minus. Där var pappan förbindlig mot sina kunder, hjälpsam men hård och förslagen. En hård affärsman var han, och han hade inte alltid tid för Minus när de var i affären. I affären arbetade man. Där drog man in pengar!

Nej, Minus trivdes inte i affären. Allt här hade sitt pris, allt kostade pengar och pengar var det enda det handlade om. Här fanns ingen fantasi, ingen frihet, här var pappan en annan. Minus ville inte bli som han, stor och tjock och med tiden allt dummare och alltmera inskränkt. Alltmer okänslig för alla omkring sig som inte var hans kunder…

Minus var en mycket försigkommen ung man med tendens att vilja smita från arbete. Han sov fortfarande inte på nätterna. Sova kan man göra i graven, brukade han säga sturskt, inom sig rysande av obehag, men skojfriskt ändå. Det var först när han blivit äldre och när han var säker på att han förmodligen skulle överleva. Han fantiserade hej vilt om ditt och datt på dagarna. Han var ständigt vaken och less på det mesta som hade med skolan och arbetet att göra; han till och med fuskade när han senare skulle ta studenten. Han ville trots all sin förmåga ständigt ge sig iväg och fara ut i världen. Sexton år gammal var han fortfarande en grabb som ville slå dank hela dagarna, ligga vid vattnet och fiska, se på svalor och ta sig ett dopp när det blev för varmt. Han ville bli stark och mäktig.

I sin barndom och när han senare växte upp älskade han P och dess omgivningar över allt annat på jorden. Långt senare blev det emellertid annorlunda. Då hatade han P och ville bara tända eld på henne i två ändar och låta henne brinna ner till grunden. Bli kvitt henne för gott. Men det var senare.

Sexton år gammal tog han ofta sin cykel och cyklade ut ur staden till någon karpdamm, där han där han kunde tjuvfiska och ha det skönt. Han skolkade gärna och han ville vara vuxen för att göra annat än sitta i skolan och lyssna på lärarnas förbannade struntprat. Han ville bli vuxen på sitt eget speciella sätt. Han ville slå sin värld i spillror men först om några år. Till dess ville ta det lugnt, ro på floden, cykla och fiska karp.


En eftermiddag i juni det sista året under det förrförra seklet, det som föregått världskrigen och alla månfärder, låg han vid en karpdamm utanför P väl gömd i det höga gräset med två spön riggade bland albuskar för att de inte skulle synas. Han låg där gömd och hade somnat till, när han plötsligt vaknade av ett vattenplask i dammen. Han tittade upp och trodde att han fått napp men där fanns någon som badade i dammen. Han såg ett enda mörkt huvud; håret var uppsatt i en knut och där fanns ett spänne av mässing. Det var en flicka som simmade i dammen. Han betraktade henne noga, nyfiket granskade han henne och han höll sig väl gömd. Flickan simmade ut mot dammens mitt bort från stranden och Minus hann se sig omkring och undersöka att flickan verkligen var ensam. Och det var hon. Han kunde luta sig tillbaka och andas ut.

Han låg kvar gömd i gräset, osynlig för alla. Han bestämde sig för att ligga kvar där och inte ge sig tillkänna. Flickan simmade runt i dammen och hon såg ut att njuta av simturen. Han följde henne med blicken och kunde sedan se hur hon slutligen tog sig till strandkanten igen. Där steg hon upp ur vattnet. Han fick se henne stå där och torka sitt mörka hår. Hon var ganska lång och mycket söt, tyckte han. Baddräkten hängde löst på henne och vattnet droppade från alla dess veck. Dräkten dolde mycket väl allt det vackra han ville se därunder. Han vågade inte röra sig och han låg helt still i gräset. Sedan försvann flickan från hans synfält och allt blev tyst igen.

Han ville krypa närmare men vågade inte. Lång stund gick utan att något hördes. Han väntade. Just som han skulle se efter vart hon tagit vägen hördes det ett brak bland buskarna på hans högra sida och ett brak till och en sten kom sedan farande och träffade honom i huvudet. Det var en vass sten som var smutsig av lera.
- Raus, hördes det.
- Auskommen!, skrek flickan befallande och han förstod att det var hon som kastat stenen. Han kröp fram och torkade sig om pannan där stenen tagit. Han såg henne stå bredbent framför honom. Bestämd var hon och hon synade honom från huvudet och ner.
- Was heisst Du? frågade hon honom, nu i något mer försonlig ton och han sa sitt namn.
- Bist du Jude? frågade hon nyfiket och han nickade till svar.
- Zeig mir da, sa hon åter befallande och krävde att han skulle visa att det var sant. Han vägrade.
- Zeig mir, upprepade hon nu mer lamt och han svarade inte. Han såg att hon var något äldre än han, hon var klädd i kjol och bomullsblus med kofta över och bakom henne låg en kullvräkt cykel.
- Vem är du och vad gör du här? Tjuvfiskar du?, frågade hon strängt. Det här är min fars karpdamm, här får du inte fiska!
- Jag vet det, men jag gör det ändå. Det var inte meningen att du skulle komma på mig, sa han och log urskuldande. Förresten fick jag inte någon fisk idag, men i förrgår fick jag två, skrattade han och retades med henne.
- Du får inte fiska här, sa hon med eftertryck. Vakterna kan se dig. Dammen är min fars damm och han odlar karp här för att kunna ge sina arbetare var sin karp till jul i
gåva. Min far äger stålverket i K..no
- Bor du i K..no?, frågade Minus nyfiket.
- Nej, jag bor i Wien, jag är bara här och hälsar på. Jag kom för två dagar sen med mamma och mina bröder för att hälsa på pappa, som måste stanna kvar på grund av
olyckan på stålverket. Har du hört talas om det? frågade hon.

Ja, det hade han: några arbetare hade dödats, klämda av flera ton stål som rasat ner på dem och kamraterna hade gått ut i strejk i solidaritet med de omkomnas familjer. Hennes pappa måste ha blivit rasande.
Han nickade och log mot henne.
- Du skvallrar väl inte på mig, säg?
- Nej, det gör jag väl inte om du lovar att inte fiska här mer.
- Vill du verkligen det, frågade han tyst, tror du verkligen att jag fiskar ut dammen så att fisken tar slut? Han såg henne i ögonen och såg så snäll och blid ut att hon genast brast i skratt.
- Nej det är sant, du är nog ingen storfiskare. Du ser inte sån ut. Du är nog mer en drömmare som vill ligga vid vattnet och fantisera om flickor, sa hon glatt och strök sig över håret. Hon fortsatte sedan och sa befallande:
- Kom tillbaka imorgon vid den här tiden och ta med dig baddräkten så kan vi simma tillsammans, så slipper du ligga gömd här i gräset och drömma. Du kan väl simma? frågade hon för att retas.
- Så klart, sa han och log tillbaka.
- Då så, sa hon bestämt, vi ses här klockan sex prick imorgon eftermiddag, och inte
en minut för sent. Då blir jag arg!, sa hon med eftertryck. Hon lyfte sin cykel, satte sig på den och kastade en sista blick på honom.
- Var bor du förresten?
- I Gamla stan, men det gör inget. Jag cyklar gärna hit igen, sa han och lyfte fram sin väl gömda cykel ur snåren.
- Laurin Klement, anmärkte hon och pekade på varumärket.
Bara det bästa duger åt min herre, sa hon smått spydigt och han såg att hennes cykel var av samma märke. Det är bra, du är ingen fattiglapp i alla fall, sa hon och han såg ett förstulet leende.
- Vad heter du? frågade han till slut.
- Margaret, svarade hon snabbt och avslutade sedan plötsligt med ett kort:
- Wiedersehn…Nu måste jag fara, sa hon hastigt som om hon ångrat att hon sagt sitt rätta namn. Vi ses imorgon!


Hon vände sig inte om och hon cyklade fort i riktning mot K..no för att komma därifrån. Länge såg han efter henne, länge. Så länge tills hon blev en suddig prick mellan fält av raps och korn. Sedan plockade han ihop sina spön för att fara hem. Han var mycket lycklig. Han var också förvirrad och märkligt förväntansfull. Han fortsatte naturligtvis att tänka på flickan under hela cykelturen till P.
 
Dagen efter kom han redan en halvtimme för tidigt och han la sig i gräset för att se henne komma cyklande en kvart före utsatt tid med en liten väska på pakethållaren. Hon hoppade av cykeln och hon sprang fram till honom där han hade rest sig upp ur gräset.

Hon kramade om honom och gav honom en kindkyss på varje sida. Hon var mycket glad men han såg att spänningen fanns där bakom hennes leende. Hon rörde sig lite väl ryckigt och hon darrade något när hon öppnade den lilla väskan. Hon tog fram en flaska rödvin, två muggar och några smörgåsar med kalkon och kycklingsallad. På marken bredde hon ut den filt som hängt över pakethållaren.
- Nu ska vi ha picknick, sa hon ivrigt. Kom och smaka på vinet!
Han smakade på vinet och fann det gott, kanske något för sött men det gjorde inget.
Hon ville äta och dricka vin men det fick vänta.
- Nu ska vi bada, sa han plötsligt mycket bestämt för att inte behöva tiga och känna sig osäker, picknick kan vi ha sen när vi badat färdigt, eller hur?

Det höll hon med om. Hon visste inte heller vad hon skulle säga eller göra. De gick till var sin buske och bytte om till sina simdräkter och när de sedan kommit fram såg de på varandra som om de setts för första gången. Hennes ögon vandrade över hans kropp och även om han hunnit sen en del av allt det sköna han igenkänt från gårdagen måste han genast slå ner sina mörka ögon för att inte rodna. Båda rodnade de i alla fall och nästan samtidigt och de måste därför genast springa ner i vattnet och kasta sig i. Det var härligt varmt i vattnet, det var en skön försommarkväll.

De simmade först åt var sitt håll men länge dröjde det inte förrän de mötts i mitten av dammen och sedan simmade de runt en stund utan att våga vidröra varandra. De bara cirklade runt, runt och kunde inte se sig mätta på det de såg. De ville bara se på varandra och de gjorde det i tysthet och allvarligt som om de inte varit glada att vara tillsammans utan tvärtom mycket ledsna. Hon såg på honom så intensivt så att hon nästan drunknade i hans ögon. Hon drogs till dem och hon både ville och inte ville att dessa ögon skulle se henne. I allt detta kände hon åter en rodnad sprida sig över ansiktet och kände en svaghet som var henne fullständigt obekant. Hon ville plötsligt krama honom igen, men lyckades behärska sig. Han ville sträcka sig efter henne, och gjorde det, men hon simmade undan. Han simmade efter och hon simmade undan. Han sträckte sig efter henne igen och hon duckade. Han skvätte vatten på henne och hon skrek, men plötsligt sjönk hon under ytan och var borta. Han skrattade till och väntade en stund på att hon skulle komma upp. Han skrattade igen förläget och väntade, säker på att hon skulle komma upp. Det gjorde hon nu inte och han blev mycket orolig.

Han dök efter henne i det grumliga vattnet och simmade länge under vattnet för att hitta henne. Han såg henne inte där. Flickan kom aldrig upp. Minus blev utom sig och skrek efter henne; han ropade hennes namn på tyska och på tjeckiska: Margaret, Maargaret, var är du, var är du… och han dök efter henne gång efter annan tills krafterna helt tagit slut. Han dök igen och simmade längs botten tills huvudet höll på att sprängas, han såg inget men hoppades stöta på henne där nere i dyn och dra upp henne, rädda henne och sig själv, klara sig ur denna mardröm, men hon var borta!
 
Hon var borta och ändå simmade han och dök efter henne i en halvtimme innan han gråtande tog sig till stranden. Han undersökte den noga, överallt, men där fanns hon inte heller. Han sprang runt hela dammen och sökte efter henne på land, sprang mot sädesfält och upp mot vägen. Där var hon inte heller. Nere vid dammen var cykeln och kläderna kvar. Han ropade igen, med det var tyst. Hon var borta. Till slut kastade han sig i dammen igen och simmade omkring som om det skulle hjälpa. Han visste inte varför han gjorde det, det var ju meningslöst!
 
När allt var över la han sig på rygg mitt i dammen och det var tomt i huvudet; det fanns ingen där. Han ville också sjunka ner och försvinna i djupet. Och ändå flöt han omkring som en luftfylld säck utan annat innehåll än sin odödlighet. Hjärnan hade flyttat ner i lungorna och världen var borta. Han flöt. Tiden försvann. Han förlorade medvetandet till slut i all i sin utmattning och all förtvivlan. Han bara flöt omkring.
 
-Vakna, ropade någon, det är inte roligt längre, det är inte roligt längre, simma tillbaks! hörde han plötsligt och det var hennes röst som ropade honom tillbaka. Han trodde det var en dröm igen och han rörde sig inte ur fläcken. Då plötsligt föll en sten i närheten av honom och sedan kom en till och träffade mycket närmare. Han kom till sans igen.
- Kastar du sten igen, hörde han sig själv vråla, det var det jävligaste, kastar du sten nu igen! Du ska aldrig mer kasta sten på mig igen, skrek han rasande och all trötthet hade runnit av honom när han sprang upp på stranden, där hon stod torr i sin kjol och sin kofta. Han knuffade henne ner på filten och hon skrek att han skulle släppa henne, hon ville inte bli blöt.
- Du ska bli blöt, du ska bli blöt, skrek han ursinnigt och slet av henne plagg efter plagg tills hon bara hade linnet kvar och han lyfte upp henne i famnen och sprang med henne i dammen och vräkte ner henne i vattnet.

Båda skrek de på varandra och han tryckte ner hennes huvud under vattnet och spännet av mässing slets av. De skrek på varandra igen och skrek mycket länge och det var kväll och mörkret höll på att falla. Det var tur att de var ensamma där ute vid dammen. Till slut orkade ingen av dem skrika längre och de föll mot varandra av ren utmattning. De kramade och höll i varandra som vettvillingar och till slut tog de sig upp på stranden igen. Det var redan mörkt och det började bli kallt. De tog av sig sina blöta kläder och de tryckte sig mot varandra under filten för att hålla värmen.
- Var höll du hus, frågade han ilsket.
- Jag hade klättrat upp i trädet där borta och gömde mig högst upp. Det tänkte du inte på, retades hon fortfarande och hade nu svårt att hålla sig för skratt.
- Varför gjorde du så mot mig, krävde han att få veta, hur kunde du göra så mot mig?
- Jag ville bara skrämma dig. Du var så kaxig förut. Så bestämd! Du påminde så om min pappa, sa hon. Och jag ville också se om du brydde dig om mig lite grann eller om du bara tyckte att jag var en lång och ful flicka som det inte var nåt med…
- Du är inte alls någon lång och ful flicka. Du är den vackraste flicka jag sett i hela mitt liv. Du är det vackraste som finns i hela världen! sa han med eftertryck.
- Du är också det grymmaste som finns i hela världen, fortsatte han. Du är den grymmaste flickan i hela Europa, sa han och tryckte henne till sig.
- Jag ville bara se om du älskade mig, sa hon mjukt och mycket tyst.
- Du behövde ju inte vänta så fruktansvärt länge, jag trodde du var död, förebrådde han henne, utan att egentligen fatta vad hon just sagt. Han var fortfarande arg.
-Jag ville bara se om du älskade mig, upprepade hon mjukt och kysste honom. Hon kysste honom igen och då först kysste han tillbaka och de stirrade på varandra som om de inte kunde fatta att det var sant. Hon drog sig undan och fortsatte prata:
- Jag ville se om du var stark nog och om du trodde på dig själv och om du var uthållig. Jag ville att du skulle vara uthållig och stark.
- Det var jag ju. Det kunde du lätt se, sa han och tog tag i henne gen.
- Men jag ville också se att du var modig. Jag skulle aldrig kunna älska en fegis, som smet med svansen mellan benen, som cyklade iväg på sin cykel hem till mamma och pappa i Gamla stan. En fegis skulle jag aldrig kunna älska! Men du är ingen fegis. Du är så stark! Du har bestått provet, sa hon och gav honom en kyss på munnen igen. Och han besvarade den igen. Och de höll om varandra fortfarande blöta och det spelade absolut ingen roll för någon av dem. De älskade ju vatten och de älskade plötsligt varandra. De sjönk ner i gräset och höll sig varma.
 
När de sedan åter blivit torra av all beröring, åt de hennes smörgåsar och de drack upp allt som fanns i vinflaskan och de brydde sig inte om att det var sent. De älskade med varandra ännu en gång och de kramade varandra den kvällen som om denna kväll skulle bli den sista kvällen i deras liv och kanske också kärlekens sista kväll på jorden. Minus kände sig stark och oövervinnelig. Han var oförstörbar. Ja, idag var han definitivt oförstörbar!
 
Båda kom de hem mitt i natten. Hon i K..no, där hon hade lyckats smyga in på sitt rum utan att någon, utom husan, sett henne.  Han, i huset vid torget i Gamla stan, tog sig upp på taket som så många gånger förr och såg ut över staden som han älskade och tänkte på sin Margaret och på sin Bianca och Laura. Duvorna var döda sedan många år men Margaret fanns här nu och de skulle ses igen mycket snart. Och Minus väntade och han var mycket lycklig. Han var van att vänta, vänta på det oundvikliga, men nu väntade han inte längre på dödens änglar. Nu väntade han på något absolut underbart.
 
Dagen därpå cyklade han till dammen till dammen redan tidigt på eftermiddagen. Han hade tagit ledigt från skolan och han väntade till sena natten utan att få se henne. Han träffade henne inte följande kväll heller och inte dagen därpå heller och då var han redan utom sig av oro. Hade hon övergivit honom? Hade något hänt henne? Hade hon farit tillbaka till Wien? Så fick hon inte göra, tänkte han, hon hade ju sagt att hon älskade honom! Han hade ju själv känt det så starkt den fantastiska kvällen. Nej, det måste ha hänt henne något hemskt, hon kunde bara inte lämna honom här att alltid vänta på henne, dag som natt. Det ville han nämligen göra, tänkte han. Hon kom inte och hon hade inte hört av sig. Han var utom sig av oro och levde nu plötsligt i en mardröm av förälskelse och skräck: något hade hänt hans älskade Margaret! Hon måste komma! Han köpslog med sig själv och till slut visste han att hon skulle komma bara han var där! Hon skulle komma! Han måste vänta där varje dag, ovillkorligt!

Den femte kvällen kom hon till slut. Hon kom mycket sent och hon stannade bara en timme. Hon var också utom sig av oro, men lättad över att han väntat på henne där. Hon hade vetat hela tiden att han skulle vara där, sa hon. Hon var också utomordentligt ledsen och grät och han blev förtvivlad, när han förstod att något mycket allvarligt hade hänt. Hon sa att det var bråttom, hon måste genast ge sig iväg. Hon måste tidigt på morgonen åka tillbaka till Wien. Husan hade skvallrat och pappa hade beordrat husarrest. Hon hade lyckats smita först idag och hon hade kommit hit i all hast för att ge honom sin postadress i Wien. Hem till henne kunde han absolut inte skriva, det gick inte, men han kunde skicka brev och telegram till en väninna. Hennes föräldrar var kloka människor och både henne och hennes föräldrar kunde hon lita på.

Han var förtvivlad, ville säga något men orden uteblev. Han nickade, när hon talade till honom och det gjorde henne förvirrad. Hon ville inte att han skulle hålla med henne, han borde göra något, det kände hon starkt men upptäckte meddetsamma att hon igen höll på att bli arg. Det fick hon avstyra, det visste hon, de hade inte tid för ilska och vanmakt. Hon ville vara med honom nu men sa att hon genast måste iväg. Hon kramade honom hela tiden och pratade mycket fort och viskande trots att de var ensamma.  Hon älskade honom, sa hon och han måste skriva till henne varje dag. Lova det, du måste skriva till mig varje dag, upprepade hon. Jag älskar dig så, jag vet inte vad jag gör annars, upprepade hon. Du måste komma till Wien och besöka mig snart. Hit kommer jag inte mer på något år, det har pappa sagt. Hon ska inte tillbaka…jäntan ska inte tillbaka hit, hade han skrikit.
Minus nickade stumt och höll om henne. Hans ilska hade runnit av honom.
- Och ändå vet pappa ingenting, fortfor Margaret. Jag har ingenting sagt! Jag älskar dig så mycket, käraste, kom till mig i Wien. Du måste komma dit, jag vet inte vad jag gör annars, lova det!


Han lovade henne dyrt och heligt att han skulle göra sig ett ärende till Wien så snart det var möjligt och han skulle skriva till henne varje dag. De kysste varandra och de tog av sig alla sina kläder för att dessa inte skulle bli smutsiga och skrynkliga och de älskade i det våta gräset hastigt och desperat i korta snabba omfamningar och fasthållanden som om de aldrig mer skulle ses igen. Spänningen och sorgen gjorde att han inte var lika uthållig denna sista gång med henne, men hon brydde sig inte om det idag. Så var det att bli otröstlig!

Hon ville aldrig släppa honom och det var han som till slut måste ta sig samman och se till att hon inte for illa. Han hjälpte henne upp och han klädde på henne. Hon var blek som ett vaxljus där i mörkret. Hennes svarta hår till trots var hon mycket blek.

Hon upprepade hela tiden mekaniskt: Du måste skriva till mig, du måste skriva till mig tills vi ses igen. Du måste skriva till mig…
Han satte henne på cykeln och han tände hennes karbidlampa, kramade om henne och sa bestämt: Vi ses snart igen, var inte orolig! Jag kommer till dig mycket snart och du får presentera mig för dina föräldrar. Vi ska gifta oss, du och jag. Jag älskar dig Margaret!

Han gav henne en kyss på munnen och på pannan och sedan en knuff så att hon kom iväg. Och hon kom iväg. Men hon stannade igen efter femton meter och vände sig om och han sprang fram till henne och gav henne en knuff till, igen. Och han sa: Vi klarar det, jag klarar det. Vi klarar det tillsammans!

Och hon upprepade efter honom: Vi klarar det, jag klarar det, vi klarar det tillsammans!

Och det kändes lättare också för henne...
Den femte kvällen förblev hennes för alltid i minnen av det barn hon skulle föda och omedelbart tvingas lämna ifrån sig till främmande, för att aldrig mer återse det.

Mer därom blev inte känt för utomstående, sådana som Minus och hans far.