Ur diktsamlingen ” Lusten att vara djur” Dikt nr 2
Odla mig
Odlad vävnad i skålen är ivrig igen
Drömmer om annan föda än agar
Flyter runt mer än den simmar omkring
Minnet av början är vagt, men slutet anas
Här singlar sniglar sin enda slant vid skålens kant
Hoppas att vävnaden fortsätter väva sin fuktiga tid
Slår vad om att fukten består, att torkan besegras
av skamlösa tårar när djuret väntar på köttet
Om vävnaden vetat sitt egentliga namn
Om tiden i väven flutit fritt utan att tveka
Om ensamheten inte varit ett hem för blinda och döva
Skålen hade vibrerat av lust och flödet dansat
Är det vävnaden eller tiden som spritter?
Odla mig för att äta mig viskar ensamheten givmilt
Har inget val annat än detta, njut av mig
Hellre än kastas bort som dödade foster, odla mig