Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Jag ville verkligen hålla distans...


Idiot

Hon satte sig nära mig, i mitt tycke för nära. Jag ville verkligen inte lyssna, men jag var där. Det var på krogen en fredag i september.

- Det är möjligt att tala i ovisshet om vad som låter sig sägas som eget. Det tycker du med, eller hur? Vet du att ”eget” är verkligen överskattat?

Jag nickade och tänkte på att hon var så onödigt ung för att prata om det som var eget. Hennes ord hade visat att det hade hänt igen. Jag borde ha tittat bort och inte bara sänkt blicken dit, där den fastnat. Jag ville verkligen inte ikväll.

-Hjärnan vill ha roligt, sa kvinnan senare och syftade på något som jag inte förstod. Vi hade trots allt under vårt oplanerade kallprat kommit in på frågor om personlighet och identitet, men hennes ord om fysiologiska funktioner och den inverkan dessa hade på vårt medvetande, tråkade ut mig.

Hon menade att vårt jag hade utvecklats som hjärncellernas föreställning om något större. Hon sa att hjärnan hade format medvetandet som en artefakt. Det slogs på och av när det passade hjärnan att förfoga över något som fann sig i att finnas till, ibland. Ett sorts personligt perspektiv utvidgat till flytande övertygelser i växlande glömska.

Varför jaget används av hjärncellernas nätverk som en modell för personlig närvaro kan man undra över, sade hon, de skulle ju kunna ägna sig åt något annat, men kanske behöver de en upplevelse av en sorts evighet. Av något större, som om det inte fanns, måste det ändå finnas, åtminstone i en diffus föreställning om en obefogad negation. Ingen kemi, ingen elektricitet, inga blinda fläckar längre. Allsmäktighet!

Jaget blir i bästa fall en identitet, fortsatte hon. Identiteten blir sedan trygghet och vardagens villfarelse, en återkommande villfarelse i återkommande vakenhet. Alltid något att hålla sig till som utgångsläge för undran och nyfikenhet i en längtan som aldrig stillas, den bara släcks med tiden.

Visshet når vi aldrig! Därför bort med minnen av kemi och elektricitet, de får inte bli det enda av vad vi verkligen är! Vi får värja oss mot hjärnans driftstopp, kort eller långt, natten är farlig, ingen vet vad som kan hända, sa hon med övertygelse och såg menande på mig.

Jag begrep inget av vad hon sa, ingen annan skulle begripa något av vad hon menade...ingen... eller var det något sorts test? Vad ville hon att jag skulle svara?

-Jaget, för att må bra, vill vara övertygat om att det har kontroll! Det måste få glömma att det bara är en föreställning.”, fortsatte hon utan att bry sig om medhåll.
-Jaget är en föreställning”, höll jag med henne.
-Hjärnan vill ha roligt och låter dig tro att du finns och att du bestämmer, anmärkte kvinnan och sa sig vara doktorand i neurovetenskap vid Karolinska institutet.

Idiot? tänkte jag.

-Kom igen”, log jag mot henne, men hon drog sig undan och fortsatte att pladdra.
-Kom igen, upprepade jag och lät henne slå mig på munnen.
-Det enda som finns”, sa hon, är din kropp, som just nu tafsar på min. Du finns till bara som din hjärnas föreställning.

Idiot!, tänkte jag lättad.

-Visst, raring, jag vet att du har rätt, log jag mot henne, när vi tillsammans gick ut på gatan till en väntande taxi.

Hennes ovisshet och min såg natten bli odelat vår.




Prosa (Kortnovell) av Horace
Läst 131 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2020-09-26 15:13



Bookmark and Share


  Androiden VIP
haha...den här gillar jag. mer sånt.
2020-12-14
  > Nästa text
< Föregående

Horace
Horace