I ett avvisande med antydd vämjelse stöts den ensamme ut. Han sitter i sin kappa av presenning och stelnad. Bäst att inte vidröra.

Jag vaknar med det tio år gamla minnet av en bortvald kvinnas nakna kropp mot min rygg och nu när jag skriver denna rad kommer jag ihåg hennes mun mot min nacke.

I tid och otid.

*