Innan midnatt, en vanlig tisdag i september,
vandrar mina tankar bort. Jag ser inget sammanhang och alla tecken på mening
är som bortblåsta. Det måste finnas mer.
Var det tänkt att jag skulle känna en avgrund
inuti mig själv? Att jag inte duger och att energin
inte räcker till för att övertyga mig själv längre om motsatsen?

Då önskar jag att stjärnorna kunde tala, och att midnattshimlen kunde se mina tårar. Att himlavalvet var på riktigt, och att det kunde sändas ned räddare. Som kunde ta en med sig, långt bort och hela en.

Fast det kommer ingen. Skyn är fortfarande
hänförande, men tom. Barnet i mig känner saknad. Efter en faders trygga famn, efter en röst
som säger att allt blir bra. Även om det inte blir det. Fast vi lever ej i sagornas värld...