Självförakt är en elak best, ett glödgat stål på glödande kol.

Det delar hus med det sprudlande och glada, mina talanger och mitt mod, all passion och alla kärlekar, men har eget rum i ett obelyst hörn av mitt bröst.

Allt är jag och jag är allt,
varje känsla är min egen,
var och en är lika sann och lika stark.

När hen kommer utan förvarning är det svarta blindglas på, varje spegel är ett hot mot min balans. Om hår och tänder borstas blint kan föraktet kontrolleras men bara till en del. Möta blick är möta mig är möta hat och sjunka djupt.

Denne en gång främling står nu mitt emot, synar mig från knopp till tå, söker fel där inga finns och dömer ut mig. Jag säger vad jag tycker, vi grälar väl en stund, sedan rör vi oss ur rutan, min spegelbild och jag.

Utanför pågår livet men på distans, till synes genom filter. Staden som jag bor i håller andan, agerar kuliss, medan filmen om mitt liv spelas in ett stenkast bort. Jag får yrsel av en snurrande jord, av en tid som bara går utan att jag ber den. Det utförs regelbundna kidnappningar av min själ.

Skoven kommer som oväder men snabbare, som snöstorm på fjället men nederbörd av sot, det kväver huvud och bröst, det omfamnar allt. Själva färgerna förändras, livet, andan, allt gråskalas.

Mitt hopp står till ökande ålder. Och den medicin som är hon, min kärlek. Jag använder hennes namn sparsamt, rädd att jag har lånats begränsad mängd.

Hon tror sig vara skör och finner styrka i min närhet. Ändå är det jag som behöver henne. Allt betyder hon, allt har hon lärt mig, om kärlek utan förbehåll och krav.

Kanske föddes mitt självförakt i skuggan av en självlysande far med svar på allt. I hennes närhet förstår jag att sann kärlek är det som uppstår i tomrummet mellan alla händelser och ord, i det nästan sagda.