Hon är, vid källanI Hon som är ser en vind krusa källans vatten fast allt är stilla i gryningsstunden
ser något röra sig i djupet, långt ner i det svarta, och kanske är det ålen den som ingen sett som vill säga något till henne och till himlen
men inget huvud klyver vattnets yta och var det kanske i den stunden skuggan av en stor fågel flög över hennes liv och hennes eget mörker
II Hon som är fyller spannen av trä till kantens brädd lämnar brunnens lund och vandrar hemåt under lövvalven som alla andra morgnar som alla andra dagar
går med huvudet böjt mot de fallande bladens golv och ser en gång för längesedan när världen var ett öppet skrin och det där inne glitttrade i skenet av den älskades leende
går med stadiga kliv svept i kaftanen från österlandet för att inte frysa nu när hösten kommer
håller spannens vatten i samma stillhet som nyss i brunnen
men känner stormen komma över åsarna långt borta och en skugga följa henne som inte är hennes egen
III Hon är, som dagen är, hon är jorden och härdens stilla eld hon går sina stigar i sällskap med de hoppande smågrodorna och minnena från då när han försvann ut och bort och hästens bås stod tomt
hon är sina starka händer och sitt silverhår i böljor över skuldrornas nötta kustland hon är den som går men alltid kommer tillbaka och som vet att han är borta för alltid
hon är, hon drömmer, hon har sett ålen slingra upp från källans avgrunder av natt och känt den vädra efter stjärnorna och varmt blod
och hon har önskat att den skall finna hennes dörr när ingen annan kommer
IV Hon är där hon är och hör den stora fågeln sjunga och kanske är det om avsked och kanske om att ses igen
och kanske har fågeln någon gång sett mannen, sett hästen, sett världens skrin med locket på glänt
V Hon är vid stugans port med spannen fylld till brädden med vatten
En ny dag är här
Fri vers
av
Peter Olausson
Läst 212 gånger och applåderad av 12 personer Publicerad 2020-09-27 09:33
|
Nästa text
Föregående Peter Olausson |