som med ord

mitt i motiv lämnar

mannen sitt gående mot

nästan höst lutad

dansar regntunga

äpplen djupt in

under solens bokliga börjanden

på återfunna trösklar

bildar katt sitt

lugna avstånd

iochförsig förskräckligt spräckligt

står man gungande

i ett mitt i

som närmar sig från bägge

hästarna med himla många vagnar

trots enkelt

lokomotiv

där returen redan ligger

avklarad i innerfickan

stämplad med bläckfisk

kan man ägna sitt hela hjärta

åt glömda tolkningar

av vem som är död

törhända har inramats

gårdens glada skådisar

ännu lever somliga

till septembers sista signaturmelodi

i gul sinkadus

svävar huset genom

hans minnandens vinklar

vilka bergknallarna säkra på

äro där

vid stationen tolv

noll sju utgår

bland rasslande löv

centralt frambläddrade

dessa osaliga