Kärlek är när jag glatt viskar till livet att hon må komma mig nära och ge mig sin arm. Jag talar till henne med tusen och tusen olika röster och vem hon än ser, kommer denne alltid att vara jag, vem hon än väljer till sin man, kommer denne alltid att vara jag, säger jag till henne, hon kallas liv… tusen och åter tusen olika röster är jag och vinden som smeker hennes hår är en av mina förklädnader… tusen och åter tusen ögonblick är jag i varje andetag hon tar
och tusen och åter tusen steg är jag på hennes vandring mot tidens början och det, som kallas midnattsblå midnatt.

Så fånga mig, ensamheten, om du kan, sök mig där jag inte är, nu alltid överallt, lever jag fritt som en fågel. Om du söker mig där jag har varit, slår du upp virvlande damm, du bryter ljuset som faller i vatten, så simmar jag smidigt som haj.

Fånga mig, ensamheten, om du kan! Finns jag i träd eller i buskar? Drar jag som vinden ditt hår isär? Nu smiter jag slugt dit in och älskar. Om du söker mig där jag är, finns jag nu alltid överallt, som elden i blixten och vattnet i vattenfall - fånga mig om du kan!