Det en var av årets sista ljumma dagar. I gryningen var gräset täckt med frost, men i och med att solen steg gjorde också graderna det. Nu sken solen ihärdigt och värmde upp jorden.

Löven gnistrade i gult, orange och rött och hennes klänning smälte in bland naturens färger. Korgen som hon skulle fylla med lingon svängde rytmiskt fram och tillbaka på hennes arm. Några trötta blommor vajade vid kanten av vägen. Hon tänkte tillbaka på sommarens äventyr och log för sig själv.

Vägen var ny för henne och ledde mot okänd mark. Hennes lust att upptäcka och utforska drev henne vidare. Hon såg sig omkring och lät ögonen vila på fälten och skogen. Här var hon ifred, ostörd och hon kände att ett lugn infann sig.

Hon såg dig i blänket när solen sken på de frostbeklädda löven. Hon kände dig under sina fötter varje steg hon tog. Hon hörde dig i fågelsången och hon förnam dig i trädkronornas sus. Samhörigheten med dig var påtaglig och likt solen gav det henne en värmande energi och livskraft.