Allra bäst gillar jag den tidigare ABBA:n samt den senare ABBA:n. Medan mitten-perioden som allmänt brukar hållas högst, finner jag färre favoriter i. Emellertid ALLA ABBA-låtar är välbyggda, med bra ingredienser längs varenda vrå.

Så att plocka ut blott tolv stycken tycks som en oerhört orimlig uppgift - trots att gruppen aldrig gjorde fler än hundra låtar. Problemet löser jag genom att omnämna andra låtar längs textens recenserande gång. Känns som att resa till månen med bara ett handbagage, om än så tungt så man blir kvar på jorden, värt sin vikt i guld.

1

SITTING IN THE PALMTREE

Överraskar även mig själv genom att placera denna kokosnöt högst i trädet. Varje gång känns den skönare och mer speciell än man (ingen?) brukar föreställa sig. Däruppe borde nog HONEY HONEY ha suttit, kanske den ännu vackrare Hasta Manana, eller något annat galnare upptåg från Waterloo-plattan. Men människoapan ensam i palmträdet, en spänstigt sällsam bris (före King Kong stormar in med sin sång) landar lättast i mina trumhinnor.

2

SLIPPING THROUGH MY FINGERS

Hur dottern glider iväg till skolan, en vardaglig scen som samtidigt känns som den mest smärtsamma förlust .... gestaltas i skönaste moll, som strålar ut i ett likafullt glädjerikt solo, och någon sorts betryggande refräng, efter sorg i verser och variant av stick. Trots kan synas spretande, hänger alla fingrar tätt ihop musikaliskt.

3

ME AND I

Kring det relativt absurt lustiga temat personlighetsklyvning, bygger de ett smått ovanligt synth-baserat stycke, inklusive förvrängda röster. Kanske för experimentell för att rulla in redan på tredje plats - men ABBA behåller sina harmonier. Antyder dessutom en 80-tals-positivitet som brister ut redan före refrängen.

4

THE DAY BEFORE YOU CAME

Bland de sista inspelningar bandet gjorde, pekar magiskt framåt mot ett livsavgörande möte - retroaktivt betraktat.  Sällan har Agnethas stämma lika laddat som här, slungats mellan uppgivenhet och passion. Man kan verkligen sugas in i vardagligheten hos den skönt långrandiga historien.

5

THE VISITORS

Den här skulle man knappast gissa att ABBA ligger bakom - om man inte visste det?!? I synnerhet som introt lämnar gott om tid för föreställningar, bakom rök och dimma .... Huruvida besökarna är utomjordingar eller vanliga Poltergeists bland möblemanget - kan man ju alltid undra. Mystiken finns där under alla omständigheter, i musiken som [otidsenligt?] närmar sig progressiv rock [kanske progressiv pop?] ömsom hårt rustad, ömsom lätt svepande, komplex.

6

MAMA MIA

Alltid lika gripande i sin raska, studsiga framfart.. Märkligt att tvingas nöja mig med första spåret från deras skiva -75, där kreativiteten alltjämt stod i högsta blom, och svepte med ABBAs enda rent instrumentala = Intermezzo no. 9. Nåja, första spåret från deras skiva -76, alltså den ofantligt charmiga WHEN I KISSED THE TEACHER, får varken vara med framme vid katedern eller lämna bänken ledig för någon annan -76:a eller -75:a.

7

SUZY-HANG-AROUND

Suverän barndomsskildring kring vilka som vill leka med varann .. Även dess sound har alltid gått som vässade solstrålar bakom moln rakt in i hjärtat. Sällsamt nog dröjde det ända fram tills nu innan jag blev upplyst om att Benny sjunger solo (svårt att föreställa sig när man bara hört Björn) på ingen mer än Suzy.

8

LOVE ISN'T EASY (BUT IT SURE IS HARD ENOUGH)

Var på god väg att plocka med ännu en barndomsskildring, den charmerande Me & Bobby & Bobby's Brother. Men ska listan hålla i vått och torrt, så måste vi köra spåret före, dvs denna hård-mjuka drama-dialog. Pukslag typ fyller de läckra pauserna - även xylofon tycks följa med. (Kunde istället ha slagit ett slag för den lika tidiga People Need Love, med samma markanta spelstil plus dialog i sången.)

9

MOVE ON

Gillade under ungdomen denna särdeles tydligt, med sina befriande flöjter bland böljande kullar. Gör jag det mindre nu? Möjligtvis - tycks allt otympligare att tralla med i ... efter en delvis osjungen, talad vers. Solenergin överglänser ändå potentiella skavanker. Och dansar längre bort än The Piper eller andra naturromantiska uttryck.

10

CHIQUITITA

Får bli enda stycket att riktigt luta sig mot, med sitt gedigna piano befriat från disco-djungeln, bland övriga bortvalda från Voulez Vous-plattan. För mig tycks de -79 ännu hämta andan inför 80-talets fördjupande nytändning. Visserligen finns där kreativa, glada glimtar såsom Angel Eyes och häftiga typ Does Your Mother Know, men de räcker bara halvvägs ut i min inre världsrymd.

11

ONE MAN, ONE WOMAN

En stark ballad med lagom smäktande stråkar plus mot slutet pianofiguren minst lika träffsäker som hos Dancing Queen eller före refrängen i Waterloo. Lätt bortglömd bland de mer unika maratonlöparna på The Album, men känns mer berörande än jag tror varje gång. Mycket tack vare Frida som får utrymme att betona scenens dörrstängningar o dyl ....

Egentligen ville jag haft med I'VE BEEN WAITING FOR YOU eller möjligen My Love My Life - varför inte Andante Andante som både inleds och avrundas med världens bästa gitarrsolo?! eller naturligtvis OUR LAST SUMMER - men en topp får inte låta sig översvämmas av ballader.

12

WHEN ALL IS SAID AND DONE

Hos denna taggade avskedshälsning, kan man känna både höstkylan bita och värmen från de rostade bröden, i frisk stämning som lika gärna kunde fört med sig uppblossande nystart.

Bonus

DISILLUSION

Har redan varit med på min Fältskog-topp. Hennes komposition, den enda av Agnetha som blev en ABBA-sång, medan resten fick lysa på soloalbumen. Vågar knappt föreställa mig hur världen kunde ha varit ifall Fältskog hade bidragit konstant till gruppens kompositioner - då månde ABBA blivit större än Beatles?!?! Nåja, skämt åsido, den allvarsamt djuplodande Disillusion saknar delvis de ingredienser som kännetecknar hela bandet. Gjorde sig finfin även som svensktextade Mina Ögon.