Utan hud föds vi
starkt är ljuset
varför skriker vi
samma skrik
genom alla år

min själ var
iklädd småsten
som skydd mot
slag mot hjärtat
upptejpat leende

las till barmen
till en sjukdomshärjad
men lycklig mor
var av henne
alltid älskad

nu tar jag av mig
stenar faller mjukt