De finns mitt bland oss, dem som aldrig gör anspråk på en vänskap, de ger och ger av hela sitt väsen, men sedan då vart blir de av...?

Ensamheten har en kropp

hoppet och acceptansen lyser i de snälla ögonen

de inger hopp efter vägen bland mellanmänskliga möten.

nu är hon hemma ensam

ingen bestämmer med henne något möte eller träff

...

hon var en sådan som bara fanns flyktigt

ute i periferin med sitt enastående lysande

men en som innerst inne var rädd

att fästa sig vid någon därför hade hon

ofrivilligt valt ensamheten före långa

varma nära relationer och vänskaper

...

de flyktiga ögonblicken leendena hon mötte

samtal som började men slutade tvärt

dessa var ändå dugliga men nu inte nu

nu när hon blivit gammal och sjuk

...

hon dog ensam trots att hon

hade varit någon för någon

trots att hon blev saknad

hos dem som aldrig vetat hennes namn

trots att de aldrig hälsat på eller firat

hennes födelsedag, eller skickat ett semesterkort

...

hon var och förblev en saknad pusselbit

efter sin bortgång i det stilla samhället Ånger

...