Han står som en domptör i manegen. Framför sina dresserade husdjur. Sin hustru och sina barn. Han kommenderar dem att sätta sig runt soffbordet. Så att föreställningen kan börja.

Barnen lyder fogligt. Med rädda ansikten. De vet vad som väntar. Som så många gånger förr. Att mamma ska straffas. Tuktas för någon oförrätt som inte finns. Mer än i mannens huvud.

Vreden lyser svart i hans ögon. Ansiktet blekt vitt. Händerna öppnas och sluts oavbrutet. Som om de bara längtar efter att få slå. Kväsa hustruns ofattbara tilltag att uttala en åsikt.

Hustrun sitter spänd och rädd. Väntande på det oundvikliga. Hon rannsakar sitt samvete. Var kaffet för kallt när det serverades? Har hon sagt något olämpligt? Och i så fall vad? Rentav yppat en åsikt han inte delar? Men hon kan inte finna att hon gjort något som utlöst hans vrede.

Mannen tar en tom ölsejdel och håller den hotfullt mot hennes ansikte. Frågar barnen om mamma har rätt. Och han har fel. Inte heller de förstår vad mamma gjort. Men de förråder henne. Och räddar henne samtidigt från ölsejdeln, som alltmer närmar sig hennes kind. Säger darrande att han har rätt.

Men helt blidkas hans vrede inte. Hon slipper glaset. Men några slag ska hon ha. För att hon vågat. Haft synpunkter på något. Det är honom förbehållet att ha. Han, familjens överhuvud. Så han slår henne tills hon faller ned på golvet. Hopkrupen som en rädd fågelunge.

Medan barnen tysta kniper ihop om sin högljudda gråt. Dresserade, utan egen vilja. Med en känsla inombords, som de senare i livet ska förstå. Hat.