Promenad på basebollplan.
Ödslig läktare.
En övergiven boll, och ja, jag tog upp den.
Smekte den längs sömmarna.
Färdades tillbaka tills då var nu.
Känslan, visst, den är magisk.
Det som en gång nästan var allting.
Jag kan fortfarande höra tränarens röst.
Jag kan fortfarande se honom framför mig.
Känslan när jag fångade en lyra. Yes!
Spänningen inför varje match.
Minns skrubbsår av det röda gruset.
Minns minnen som fortfarande får mig att le.
Minns hur jag ändå var lite fåfäng att sminka mig före matchen.
Ingen sommar utan softboll.
Ingen sommar utan baseboll.
Men nu.
Ingen spelare på infield.
Ingen spelare på outfield.
Ingen pitcher.
Ingen catcher.
Inte ljudet från slagträet som träffar det perfekta slaget.
Ingen bunt.
Ingen strike.
Ingen ball.
Jag tittar på basebollen.
Jag återvänder till nuet.
Jag lämnar basebollplanen.
Om någon timme kommer killarna träna.
De upplevelser. De vänner. De äventyr.
Så som det också var för mig.
En gång, när livet kanske var som vackrast.