Aspdungen har klätt av sig sina löv
går formlös ner till vattnet
hon håller ett stycke strandglas mot solen
ett dovt skimmer, en vinge

och under molnen ristade i olja och rök
brusar tystnaden i glasgröna vågor
min hand har släppt från hennes hud
som en porslinsskärva från ett dyrbart fat

det sista dagsljuset backar in bland slyn
sköljer sig i dikets mjukgrå vatten
och stiger upp på andra sidan,
ett rävskimmer i snåren

kvällen doftar myter, mossa och sten
och varje bokstav blir en annan
tills hela språket antänts
av en varsam glöd