Embarkerad
Låt dig aldrig älskas
för mycket
(men älska för egen
del,det går väl bra?)
Då närheten lätt
bränner sig fast
i tvingad känsla
Enbusken överlever
ensamt med ljuset
och blåsten
Men tynar bort under
Trädens skuggande
gemenskap
Endast den blinde ser
nog så bra i mörker
att föra sig framåt
Medans den seende
Villrådigt blir stående
I oförmögen stillnad
När den deprimerade
är alltför upptagen med
Att skåda in i sin egen
Olycklig gjorda navel
som så många gånger
förr
Och någon sjunger
en sång ur sitt inre
sinne till livets lov
Då du själv inte kan
fatta vilken nyckel
Som skall låsa upp
dig ur den drömlik
-nande situationen
Men var det ändå
meningen med att
du skulle vara där?
I skeendet som till
synes slumpmässigt
Tilldrog sig
Likt en studsande
Roulette-kula mot
Något tur/oturs
nummer som alltid
själva Ödet står bi
att utdela närhelst
Det finnes tid
och
möjlighet därtill
Och du ska driva
bort från allt detta
När dina ögon
slutat att läsa?