Nu när allt är samlat
behöver jag det inte

Åren står tätt omkring mig,
som ruggar av sjögräs
runt en gammelgädda;

bevisen på existens
talar i mun på varandra
och flackar med blicken;
trängs
utan coronamellanrum;
som rudor med sina öppna munnar

Erfarenheter i minnescentra
och täta tecken
sköljer av mig
som livet av den som går i havet;
som stillasittardammet
av den som träder in i stormen

Mitt skelett är en fågel
som kastar sin skugga över havsvidden,
eller en krabba
som kryper i bottenslammet

Väta och kyla
är terminalförnimmelser

Det är storknande svårt
att andas i motvind över fjället,
och lungorna rymmer bara en viss volym
havsvatten

Slutstrofen är ett blekt återsken
över horisonten
och ett gurglande ljud

Brian Eno
har en studio med glasgolv
över en bäck i Bath

Hans smekande ”Kazakhstan”
byggde ett läketempel
av glas och ljus
i min tidigaste ryggbrytarkonvalescens
tidlösa morfinarier

Idag svävar jag viktlös
genom min retreat
i Enos glimrande virtualitet
med allting sjunkande undan
i höstmörker
därnere
bakom mig,
med urgrunden undanvikt,
såsom det nymanglade linnelakanet
viks åt sidan,
viks ihop
av tjänstekvinnan, oklanderlig
i vitt och förklä
på Strindbergs sista Drottninggatetid

och det bästa man kan utbe
är bortblåsthet, förtunning,
en vida flykt
långt bortom eget,
utom syn- och hörhåll för sig själv,
utan individualitet,
utan kropp och perception,
i Absentia animis ”varken varken eller eller”;
i det som inte ens är inget