Dis
Morgonljuset rullar in,
väcker de svarta granarna.
Ett fönster öppnas
något oformligt släpps ut.
Inuti snuddas vid någon
som kan vara jag.
Eller ligger jag utanpå?
Lager efter lager omformas
som dis av solens strålar.
Den randiga själens
motstridiga krafter
både lockas och skräms av dagen.
Självet som nyfiket
drar mig till framtid
men också till barndom.
Det lönlösa sökandet efter
något begripligt och beständigt.
Befrielsen i att ge efter
för att med ömhet upptäcka
de färger som morgonen avslöjar.
När skymningen kommer är platsen en annan.