Höst.
Sommaren gör motvilligt sorti
backar långsamt kråmande
som en primadonna
mot scenutgången
solar sig i rampljuset
in i det sista.
Längtar efter jublet
så som det lät en gång
i grönskimrande maj.
Men flyttfåglarnas rop är inget encore.
Det är otålig resfeber och farväl.
Det är publiken
som strömmar mot dörrarna.

Rodnaden sprider sig från träd till träd.
En stunds laddad tystnad uppstår
ett stilla väntande
på det rätta ögonblicket
innan alla låter kläderna falla.
Vi vadar ankeldjupt
i bortvirvlade hämningar
och prasslande kamouflage.
Kvar är nakenheten
spinkig sårbarhet
opolerad realitet.

Under barken
pulserar redan drömmarna
om nästa vår.