Hon är den finaste jag vet
varje gång det är dags
som hon tar fram sin sax
väntar en stund av salighet.

Medan hon gör mig nästan snygg
så pratar vi och fnissar
jag och min frissa
allt kan jag säga och känna mig trygg.

Vi pratar om barnbarn och litteratur
om vännernas öden
om sorg inför döden
om demokrati och om diktatur.

Att håret kan växa fastän man är död
hon klipper och tårarna droppar
kan vi på rättvisa hoppas
måste man slitas ut för sitt levebröd?

Att klippas av henne är ett äventyr
en klippande guppande färd
ut i fantasins och funderingarnas värld
ett skapande som hon styr.

Jag ser mig i spegeln nyklippt och klar
en helt ny person
och alldeles bakom står hon
och jag ser glorian som hon om sitt huvud har.