Den nysprängda bergväggen
Står spritt naken i månskenet
Och skrattar för sig själv
Sten som går sönder blir glad
Som en vis österrikare en gång sa
Och är det så konstigt?
Den har väntat
I tusen miljoner år
Bara på att få säga hej
Så jag står kvar en stund
Och låter tankar dansa över ytan
Medan dimman sveper in
Förlåter vassa kanter
Och jag måste undra:
Var nånstans är du och jag?
Om tusen miljoner år
Gnistor i djupet
Utan hår och ben?
Bergkross i månljus?
Ögon utav sten