det sentida mörkret förvånade
hämtat ur ett tomt glas
som flyttade ensidigheten
från sin strapats att repetera sig själv

nostalgin har redan fyllt sin bägare
och bröt sitt udda mönster genom att
plötsligt blicka framåt

finna ljus, känslor och skapande
ur en enda liten sidledes förflyttning

kan se oändligheten i att vänta på ett resultat
som bara skänker svart eller vitt
och som suddar ut meningslösheten i ett ingenmansland,
ändå är fulländningen så självklar
i samma stund som vi föds

låter inte mörkret härska över kärleken,
som bara är en spillra av grus i förvrängningens skeende
av det som alla andra kallar för liv