Boken jag läser (Vårt enda liv) diskuterar bl a vad kärlek och sorg kan innebära. Kan tron på ett evigt liv ge tröst i förlusten av en älskad person? Kanske, kanske inte. "De döda kan leva vidare endast i och genom oss: i den mån vi bekräftar dem genom våra handlingar och som en del av oss själva." Och "En religiös tro på evigheten har ingenting att tillägga till sorgens värdighet och lidelse; den kan endast försvaga sorgen genom att förminska upplevelsen av förlust."

I natt tittade jag på debatten mellan Pence och Harris. Den här debatten var inte lika upprivande som debatten (eller vad det nu skulle föreställa) mellan Trump och Biden. Jag lyckades därför somna efteråt, men någonting hade tydligen påverkat min hjärna för jag drömde på ett sätt som jag inte brukar göra. Mina drömmar numera är vanligen diffusa, saknar handling och är svåra att minnas när jag vaknar.

Den här drömmen var tydlig och hade en handling som jag mindes efteråt. Början var allra skarpast; jag hörde hur vår ytterdörr öppnades och stängdes och såg hur lamporna tändes. Men sen hände inget mer, och jag konstaterade inne i drömmen att det bara var en dröm. I nästa scen befann jag mig i ett slags varuhus, typ NK. Jag sökte efter något eller någon, men jag kunde inte hitta honom, eller henne. Sen var jag i en mindre restaurang där tv:n stod på. Plötligt blev en person i tv-rutan beskjuten och föll ihop, och alla i restaurangen kastade sig ner på golvet. Jag förstod först inte vad jag såg, men kände ett starkt obehag.

I slutet av drömmen försökte jag, och andra runt omkring, hitta ett tåg eller buss, något som skulle kunna ta oss därifrån till en säkrare plats.

Jag träffade en vän idag som förlorade sin särbo för ett och ett halvt år sedan. Jag hade tänkt fråga hur lång tid det tar tills man kommit över en sådan förlust, men jag märkte att hon helst inte ville prata om det. Vilket på sätt och vis var svar på frågan jag aldrig ställde. Inte heller pratade vi om klimatet.