Höst
Skriv gärna en kommentar om vad du tycker om berättelsen. Tack.

"There are mountains in our way.
But we climb a step every day."

1. Jag vill att någon ska längta efter mig också.

Linnea slår upp sina stora blå ögon. Jaså, har man inte dött än.
Är man fortfarande kvar på det här trista äldreboendet? När tänker döden behaga komma då. tänker hon. Linnea har dålig humor. Hon vet det, men det struntar hon i. Det är en solig höstdag idag. Perfekt att sitta härute på balkongen, tänker Linnea. Idag borde hon vara på bra humör. Ni gamlingar borde vara nöjda med allt här, verkade personalen här tänka. Ni har det ju så trevligt här.
Men de förstår inte mycket. Ingenting alls faktiskt. Hur ska man kunna vara nöjd när ingen egentligen vill komma och hälsa på! De tycker att man ska ta vitaminer så att man blir lite gladare. De vill att man ska vara pigg och glad. Gladare, ha! Säkert. Jag vill inte ha en massa tabletter med vitaminer i. Jag vill ha sällskap av människor. Av människor som tycker om mig. Men var finns de? Jag vill ha folk springa här ofta. Folk som verkligen uppskattar mig. Släktingar, vänner. Men de finns inte! Varför kommer ingen? Vad har hon gjort för fel?
De enda som kommer hit är personal, flera stycken om dagen. Kanske tolv personer varje dag.
Jamen då borde du ju vara nöjd och glad. Det kommer ju folk till dig. Javisst, de springer här och försöker hjälpa mig med det ena och det andra. Det kan bli jobbigt. De ska alltid låtsas vara så hurtiga och glada. De låtsas att de bryr sig om en. Och så kallar de en för brukare. Ha. Vad är det för ett ord? nånting som man använder och sedan kastar bort. En brukare. Ha. Vilket förnedrande ord! Hej, ska vi bli brukare med varandra? Ja, vad kul! Näe usch. Hemskt ord. Eller är det hon som ska kalla dem för brukare. Hon är väl en brukare av deras tjänster. Näe, hon vet inte. Nu vet hon inte vad hon ska tycka om det.
Den här kärringen klarar sig ju inte själv längre. Jag måste acceptera det nu, tänker hon.
Om man åtminstone hade en katt. Eller en fågel kanske, som kvittrade hela dagarna. Nej då skulle man väl bli trött på det. En kanariefågel. Det hade hon haft förut. En hane som sjöng så vackert. Han var verkligen duktig. En riktig mästare på att liva upp tillvaron. Tyvärr hade han ingen hona att sjunga för. Han hade bara henne att sjunga för. Ja det skulle man ha. En fågel i en bur som muntrar upp mig lite. Det var underbart med fåglar.

2. Besökare

Barn skulle man ha också. Ja det har hon ju faktiskt. Men de verkar inte vilja veta a v henne. Vad har hon gjort för fel? Vad har jag gjort er, Gabriel och Miriam.
De kommer hit ibland med sina barn. De vill bara härifrån så fort som möjligt. Vad fan har de bråttom till? Alla sina aktiviteter förstås. De sitter här en liten stund och pratar. "Vi fikar väl lite nu farmor. Vi kan vara kvar här. Det blir så krångligt för dig att åka till nåt konditori eller så." Krångligt, ha. Krångligt för dem ja! Det blir väl jobbigt för dem att ta med den här tanten ut en stund. Det kanske är pinsamt för dem också att ha henne med. Men hon vill gärna komma ut och se sig om lite. Det längtar hon efter att få göra. Ja hon längtar verkligen! Hon vill ut på en lång shoppingrunda.

3. 1980. Höstfärger.
"Eftersom du är så himla korkad så går jag nu! Du lyssnar ju aldrig!" hade storasystern skrikit. Att de två aldrig kunnat hålla sams! Hon tänker ofta på det. Hon mindes knappt längre vad de bråkat om. för det mesta handlade det nog om killar. Eller så hade de olika åsikter om hur barnen skulle skötas. Helt onödigt att bråka om sådant.
Det är en solig och fin dag. Det är oktober nu. Fast det är ovanligt varmt och soligt.
Den här tiden på året älskar hon att vara ue och se alla fina färger på träden. Alla fina löv. Det är något väldigt fint tycker hon. Att bara kunna gå omkring och titta på dem. Hon kan gå i flera timmar i parken. Min syster kan verkligen få mig att komma ut och röra på mig, tänker hon och ler snett.

4. 1950. Barnet.

Det sa bara pang mindes hon. Ett otäckt ljus. näe, inte tänka på det där nu. Det skulle aldrig gå att glömma det. Tänk på något annat nu istället. javisst, det är lätt att säga.
Det lät så otäckt. Hon tänker på det varje dag. Att hon kunde tappa henne! Att något sådant kunde hända. Pang sa det när huvudet slog i marken. skallen spräcktes. pang, och så var hon död. Stackars liten. Och det hände bara för att hon var så klantig. Stackars lilla söta Moa. Den söta Moa med de små små händerna och det ljusa håre. Så liten och söt. Hon fick aldrig möjlighet att växa upp. Aldrig få lära sig gå, aldrig lära sig springa. Inte hoppa och springa eller leka spännande lekar med sina vänner. Inte ramla ner från gungan och slå i knät. Hon fick aldrig skratta och leka. Aldrig gråta heller. Aldrig måla fina teckningar. "titta vad jag kan mamma. Är jag duktig?" Hon skulle aldrig bli en trulig tonåring. Aldrig bli förälskad. Moa fick aldrig stråla av glädje. Tänk om Moa fått visa upp sin första pojkvän. "Hej mamma. Det här är Anton, min kille. Han är så underbar. Fatta det! Han vill ha mig. bara mig." skulle hon kanske ha sagt. Men nu blev det inte så. Och det var bara hennes fel. Det var faktiskt hennes fel. Jag var så klantig. Nej, inte klantig. Det fanns inga ord för det. Moa hade bara glidit ur hennes famn när de suttit där i hammocken. Det var en helt vanlig dag. Moa var tre månader. Hon tänkte att nu ska vi snart gå in. Det börjar bli mörkt. Det var i augusti och kaprifolen blommade. Hon kände den söta, lite sövande doften från blommorna. Doften var underbar. Nu ska jag gå och plocka några äpplen, tänkte hon. Bebisen började gnälla litegrann. Hon skulle alltid slingra sig ur hennes famn. Hon var väldigt livlig. Hon började skrika. Så låg Moa plötsligt på marken, på de hårda plattorna. Allt var slut. Helt slut. Det lilla barnet finns inte mer.

4. En ensam dag.

Men nu vill hon inte tänka på det mer. Det blir inte direkt bättre av att tänka på det där. Det blir bara som det blir. Allt blir bra ändå, tänker hon. Jag har ju två barn som är friska och verkar ha det bra. . De är friska och de lever.

Snart skulle personalen komma in så då ska hon låtsas glad och nöjd. Allt är så bra så. De får inte se att hon mår dåligt. De får hellre visa att de ser ned på henne, än denna falska snällhet. Hon mår illa av sådant. Eller så inbillade hon sig att de låtsades vara snälla. Det är mitt på dagen nu och de ska snart få fika. Nu måste du försöka vara lite gladare, säger hon till sig själv.
Hon önskar så innerligt att barn och barnbarn ska komma idag. Fast hon har inte hört något ifrån dem på några dagar.
Sist de var här hade det blivit rörigt. Hon hade inte blivit gladare av besöket, snarare tvärtom.
"Ta av dig jackan nu är du snäll, Elsa." hade dottern sagt.
Men elsa stod kvar och vägrade ta av sig jackan.
"Nej nej, vill hem!" hade Elsa skrikit. "Jag vill inte vara här! Jag vill hem, jag vill hem mamma. Det luktar så illa här." sa hon och rynkade på näsan. Vilken liten skitunge, hade hon tänkt då. En ouppfostrad liten skitunge.
"Sluta nu!" sa Mirjam argt. "Att du aldrig kan uppföra dig."
"Vi kan väl åka hem nu. Det är tråkigt här." fortsatte flickan envist.
De hade bara stannat i nån kvart. Det märktes att Mirjam skämdes. Hon hade velat stanna lite längre.

Nu läser hon igen fast det är mitt i natten. Hon gillar det. "Det är min favoritbild. Inget märkvärdigt, några pelare bara. Härvarande, heter den. Här är jag, tänker jag när jag ser den. Här är jag, nu." skriver Bodil Jönsson i boken "tio tankar om tid." Det är Linneas favoritbok. Den är väldigt fin. Det finns två delar till i den boken. Fast dem har hon inte läst ännu. Nuförtiden orkar hon inte läsa så mycket. Hennes syn är allt för dålig.
Nästa morgon kommer Gabriella in i hennes rum för att bädda och städa lite. Då tar hon mod till sig och säger: Kan vi inte få gå på stan någon dag och titta på kläder och sådant. Jag önskar att ni kunde bli världens bästa äldreboende.
Gabriella stannar upp mitt i en rörelse. Hon tappar nästan handdukarna hon håller i. "Ja kanske det, säger hon. Jag ska fråga de andra i personalen. Det ska vi väl kunna ordna."
Hörde hon rätt? Ja kanske. Det kanske skulle bli bra och trivsamt här till slut. Drömma kan man ju alltid göra.