vemodssprakande

vedklabbe som just sattes


ur skenet föds sekvenser

med familjetåget dit


syrliga vindar sticker

i näsborrarna lundarna


med citronparaplyer

i drinkarna boulevaderna


av sydcypresser och

en vedklabbe till för


vin i alla tonarter brister

ut i Nessun Dorma


och aldrig en aria så

Puccinsk som denna


vinranksbehängda

skymningssluttning


där veden blivit glöd

och minnet drömbelagts