När jag pratar med Ivan så kan jag ju inte gärna sitta och titta på henne, men hennes skarpa iris bränner i min ögonvrå. Vi skrattar till åt något roligt som sagts och jag får tillfälle att utbyta en blick. Tänkte hon samma sak? Vid baren är sorlet så starkt att man får anstränga rösten. Hon ställer en fråga och jag hör den, men jag låtsas som jag inte hör, bara för att kunna luta mig närmare henne. Som om jag behövde stöd lägger jag också min hand på hennes axel, men bara lite lätt. Bara i någon sekund. Jag försöker tyda varje liten muskelryckning. Jag försöker se om beröringen fick hennes värld att skälva till. Jag är så upptagen av det att jag nästan glömmer att svara på hennes fråga. Det är en fördröjning på bara några tiondelar av en sekund, men den avslöjar mycket. En liten tystnat, som ett litet hål, som riskerar att läcka sanning. Den försätter mig i det fruktansvärda underläge det innebär att desperat försöka dölja något som verkar ligga helt öppet. Jag undrar om hon förstår. Det borde hon göra, vid det här laget. Den lilla fördröjningen får sedan hela samtalet att halta, om än knappt märkbart för omgivningen. Hos mig känns det som att en sprängladdning har detonerat och genom blodet rasar chockvågor, som jag befarar syns utanpå. Jag kan känna att hon är lite obekväm, men också nyfiken. Hon tycks ändå vilja undersöka det okända, som ligger i den skarv där hon blir hon och jag blir jag. Skarven mellan våra magnetfält. En skarv som inte syns, men som blixtrar till om man kommer för nära, som av en elektrisk stöt. Så är det varje gång våra blickar möts och det är kittlande och smärtsamt på samma gång. Lite av en skräckblandad förtjusning.