Sex hus i en krök, skorstenars rök, en jakthund som yla i vårvinterkyla. Snön täcker bron, klistras mot skon. Tre slag, vänta ett tag och så gläntar dörren. -Vet du att de som knackar öppna ja inte för. Nä inte kommer du och stör. Men det är bättre att du bara går på och ropar hallå. De enda som slår i dörren är de som månglar å predikanter som krånglar, nä kliv in, ta av dig, och säg vad du vill. Dricker du kaffe? Med mjölk eller svart? Med kaka till? Var har du vart? Du är ny här förstår jag, välkommen hit. Ta dig en bit. Ja du går runt och pratar med folk om vad de tycker om ditt och datt, du kan skuffa undan min katt. Nä inte ha ja något att säga, för vad vet väl jag. Har du hört att de stänger ned skolan om nån dag? Men, de måste väl spara. Så måste det vara. Nä vi är luttrade, drar ned mössan, plockar med pannan o bössan o går till en annan o sen ut på jakt. Har du sett vårvinterns prakt? För vad tjänar det till att vi bråkar, vi är så få, och sen kommer de och gör som de vill ändå. De vill ha vårt vatten, våra berg och vår skog, de är som om de aldrig får nog. Fast kanske blir det arbete, ett ständigt lockbete, men visst vore det bättre om nått kom tillbaka. Ta en till kaka. Det viner från bergen, men forsen är stilla, och där gruvslagget läcker är det rätt illa. Men aldrig flyttar jag härifrån. Här är jag hemma, där jag kommer ifrån, en mark att känna, en luft som är fri och så slipper man alla som lägger sig i, all hysteri. Nä sånt skiter jag i. Från min horisont bor jag centralt, trots att en kan tycka att det är skralt. Men som du förstår vet jag ingenting om det där, men du är välkommen när, nästa gång du vill ta ett stopp, så kom in på en kopp.