Parken sover omkring oss
kastanjernas knastrande, våra spräckta skal
tusentals sånger
lösgör sig ur stammarnas dunkel
rasslar som askfrön i den sköra luften

själva döden sörjer hjortarna
deras dröjande vittring i blåsten
en strimma kopparröd sav
ett beskt regn

längs barkens djupa skåror
pälsstrån klibbiga av utblödd natt

bär vi deras vidsträckta kronor
andas imma mot den blanka månen
att gnida som en förtrollad lampa
att hon vaknar, andas

och fåglarna släpper från nattens grenar
tonerna ur deras böjda näbbar

våra knotiga händer
mal torra eklöv till sand
att fylla timglaset åter