Ingrid i Racksta har nit under stöveln, de är märkta av skit och påtvingad flit. I hagen står fåren som blir allt färre med åren, tackor och gumsar, drumliga klunsar. De ser på Ingrid med bedjande blick, som om de inte fick en ny giva hö alldeles nyss. I stöveln drar katten, i väntan på hyss. Järngråa skyar, tröttheten förnyar och när hon lagt sig om natten, så ser hon en mara vid änden av sängen. Då vill hon fara, långt bort från kräken, de eviga bräken och torkan på ängen. Hon tänker på stranden, på vatten i handen, som glittrar och kittlar och hur hon vid randen, där hav möter himmel skymtar ett fartyg. Det borde ha varit dit hon farit, långt bort från diseltankar och satyg, och händer som värker när stolpsläggan bankar. Men det vore att lämna en jord som har formats av morfars plog, och farsans skog, att svika osagda ord. Och visst känns det ibland nog, när solen går upp över vagnslidrets tak och gnistrar på rönnens röda frostprydda kvistar. Om det inte var för ensamheten, och den leriga smeten, så är väl helheten inte så illa. Hon tar en ny prilla och öppnar upp grinden, när hon plötsligt får se något rött under linden. En liten figur, en gråklädd filur, som tittar på Ingrid innan den plötsligt försvinner. När hon vänder sig om, så är höhäcken full, och tackorna tycks ha fått bättre hull... "De ska tro ja fått fnatt" men hon påminner sig att, ställa ut en skål med gröt, närsom det blir natt.