Den gode Lars Forssell gav sina "Sånger"
sonettens omfång, regelverk och ton
strax innan han försvann som en person.
Jag har igenomläst den många gånger!

Måhända bär den ålderns ton, sonetten,
kanhända döden repeterar i dess sång?
Åtminstone är den en övergång
från diktens aperitif till efterrätten.

Sonetten passar den som levat länge
och traktar efter klarheten som plikt,
som bakom ålderdomens sängomhänge

kan skriva sånger med en särskild svikt.
Sonetten klättrar då med eget klänge
med tidlöshetens klang och lätta vikt.