Du var den första klunken vatten
törsten efter ensamhetens spegelyta
som lyfte oss ur kallkällans famn
tills helt onåbara, sagda
att vårt blod av multnande granbarr
och stigar av mjuknande jord
mellan storbergets rötter
bara var bräckliga skorpor av tid
ett sår som går upp vid rörelse
efter långvarig vila

jag önskar att jag rört vid dig
den där kvällen, att vallmon
skulle blöda ut i min hand
till en otydbar karta