Tankar på hur det var förut.
Dels
Innan covid
Men dels..
Ja,
Vi går längre tillbaka.
Ett år. Två tre fyra eller tio.
Innan giftermål, barn och dötid.
Innan jag, slutade vara jag.

Den tiden när jag, var jag.
När helgerna var spännande.
När kontakter flödade.
När kommunikation, var självklart.


Nu, idag, vill jag förvisso vara för mig själv.
Men tanken på att det inte kommer att bli så igen.
Tanken på att det inte går att backa.
Tanken på att inte känna förväntan och förundran över livet på DET oförstörda sättet igen... Är. Hemsk.

Tanken på att det aldrig kommer vara detsamma.
Tanken på att den naiviteten som jag hade då.
Och den sköra, underbara, fantastiska entusiasmen
Som var ett med mig
För all tid är borta
Får mig att skrumpna inombords.
Mer mer och
Lite till
Att aldrig får känna förväntan, glädje
På det sättet
Det, det
...
Det låter snudd på deprimerande
Jag inser det


Men det är vad jag känner


Panik


Jag är inte så gammal
Tretti ett jävla år
Inte så gammalt
Beror på vad en jämför med

Inte så gammalt.
Inte slut...



Inte så gammalt