Under den tunga indiska yllefilten
kurar förlåtelsebehovet
ograverat,
som en gräll omöjlighet,
där jag ligger
med knäna uppdragna
och ser rakt igenom mig själv,
trött på mina egna ursäkter

Det jag saknar mest
i guds obefintlighet
är förlåtelsen
man hade kunnat be om,
för ondskefullheter från förr

Nu finns bara övertygelsen
att slik elakhet
aldrig vore möjlig nu,
men
räcker det?
räcker det?
räcker det?

Jag frågar Kuan Yin,
en form av Avalokiteshvara,
medkänslans bodhisattva;
slår på måfå i texterna,
men hon varnar mig bara
för illusioner

Menar hon illusionen om ondskan,
eller illusionen om förlåtelsen?

Under den tunga indiska yllefilten
läser jag
i Kungliga Vitterhets-, Historie-
och Antikvitetsakademiens föreläsningsserie
”Aniara 1956 – 2006”
om utslocknandet
i rymdnattens färd mot Lyran,
men tyngre än filten
är skulden jag inte vet hantera,
som jag tills vidare låter färga
mina färger i en ton av violett;
tona mina toner
i renstämd purpur

...men Saulus blev ju Paulus

Ska då inte jag,
som utan gud är den ende
som kan förlåta mig,
också göra det?

Jag står med handen
på dörrhandtaget
till mig själv,
och tvekar