Bokstäverna lyser anklagande.
Mer mörk rom och FLER tankar svarta.
Mörka.
Men lite bubbelgumsaktiga ändå.
Det är den mjuka touchen av nostalgi.
Skärande rostig men med en doft av något värmande lent.
Ner i träsket IGEN!

Som om den brunnen,
Skulle fylla mitt ändlösa BEHOV av utbyte.

Men jag finner lugn i dess tröstlösa atmosfär.
Den är så skärande skör, vacker och stödjande.
I samma paket.
På något jävla konstigt vis.

Glad att vara är ensam i det här tillståndet.
Ingen vet, ser eller förstår.
Tack och lov.

Den ensamheten. Som att vara helt ensam i fullt spektrum.
Inte bara ensam i en relation, eller ensam bland vänner utan helt uteslutande ensam inte bara psykiskt utan även fysiskt.
Minns när jag var det sist.

För tio år sedan.
I stugan i skogen.
Bara jag och katterna.
Nu är båda döda.
Stugan är ett minne blott.
Rynkor kantar mina ögon.

Är samma.
Men ändå inte.
Usch, usch och fy.
Fy för åldrande.
Fy för panikångesten över att missa livet.

Fy fan för ålderskris. Eller vad det ska kallas???

Insikten att jag är den som avgör.
Vad jag gör med mitt liv, ja det är upp till mig.

Och jag frågar mig nu som då.
Vem fan är jag?
I den här kontexten med dessa nya attribut...
Har jag lärt mig ens ett enda ting sedan dess?
Känns som att cirkeln sluts kring ovetskapen.

Det är smärtsamt.
Och ja, jag kan känna det för att ingen just nu pressar mot min existens. Så jag kan leva och känna brist på att vara levande. Varit så förbannat apatisk. Inte så konstigt med en livspartner som är helt jävla psykotisk... Det ger men. Medberoende är bara förnamnet.

Så ska en frigöra sig.

Bara för att inse att ögonen i spegeln är tomma.
Förvånade och undrande.
Men det är en början. Att...
Undra. Kan leda till förundran.