Du sjöng...
Att du vet att jag flydde, att jag var rädd och rymde.
Till det skitlivet jag hade före dig.
Och du hävdar att du gjorde allt för att få mig att stanna.
Att ditt handlande var fläckfritt.
Ja, det var det.
Och. Nej, du förtjänade inte smärtan.
Och ja, vi kunde gjort något bättre tillsammans. Men jag behövde gå tillbaka till det tidigare livet.
Det är lätt att vara efterklok. Men jag behövde det.

Du kan inte säga nej till mig.
En låttext alltså.
Du sa att du skulle vänta.
Och här är jag nu.
Men var är du?

Samtidigt...
Du luktade inte så mycket.
Du luktade inte på rätt sätt.

Du är intellektuell och fantastiskt.
Du är musiker och gör fantastiska saker, sånt som fick mig att få panik efter att jag lämnade dig och hörde låtarna. Du är egentligen allt jag drömt om. Du är fantastisk. Gentleman, chevaleresk, kreativ, djup, musikaliskt, intellektuell, genialisk allt det jag önskade i en man... Om du bara hade luktat rätt.

Men du luktade ok, inte hundra procent.
Och ingen kan hjälpa det.
Varför det är bra som det e.. Är...
Det är bra som det är.


Och jag är hellre själv.

Det ska lukta hundra procent rätt.
Annars får det vara.
Feromoner baby.
Jag är hellre mitt eget sällskap.. För, varför satsa på något helt och hållet, när det inte kan vara helhjärtat?
När det aldrig kan vara det.


Tyvärr...
Fan.