Jag drömde en dröm en gång
Jag drömde att jag stod på en nedsläckt scen och sjöng sånger utan ord
och framför mig sträckte sig publikhaven oändliga – som stjärnor på en natthimmel
Men för dem var det jag som var stjärnan, de var här för att se mig, höra mig
men när inga ord kom ur min mun börja de otåligt applådera
de verkade ville höra något mer än den tonlösa stråke som darrandes sökte sig ur min torra hals
Men hur mycket jag än försökte, kunde mina läppar inte ta form
orden fastna på min tunga tills de bildade en boll som långsamt rullade bakåt längre och längre ner i halsen
Jag kunde känna hur mina lungor började tömmas på luft
och panikartat började jag andas kort och tufft
Jag kände att jag var tvungen att ta mig därifrån
men golvet under blev till klister – till sjunkande sand
så hur mycket jag än sprang, sjönk jag bara djupare och djupare och djupare
tills allting framför svartnade
tills allting bara tystnade
Tills allt blev ingenting

Men i ett pang blev jag en partikel som viktlöst svävade runt, mitt i detta ingenting
detta ingenting som av en konstig anledning blev mindre och mindre och mindre
samtidigt som jag växte mig större och större och större
Och någonstans därute kunde jag höra trummande slag växa fram
någonstans där ute hördes en mild röst som tryggt vaggade mig tills detta ingenting blev alldeles för litet för att jag skulle få plats
Så jag börja vrida mig och vända på mig ända tills ett ljus skapades mitt i detta ingenting
och i detta ljus kunde jag höra en röst
en röst lika mild och trygg som den röst som vaggat mig stor i detta krympande ingenting
förundrad och nyfiken sträckte jag mig därför efter ljuset
men just precis när jag skulle ta mig ut, tog drömmen slut