Snålblåst och virvlande löv, som klippta ur gula och orangea pappersark, perfekta små bitar av naturens papper.
Kaffe i en pappersmugg och handen i hans, jag hade mina händer fulla med det som värmde mig och gjorde mig till en bättre människa.
Solen kämpade för att penetrera de svajande och fylliga trädkronorna, skuggorna speglades på den översvämmade backen. Dränkt av lager och åter lager av höstens gåvor. Höstlöv är inte döende blad det är oktobers blomster. De gungar oss in i den hårda, vita vintern och lovar att det kommer en dag när de knoppar igen.
Den lilla dammen är mörk och mystisk, inte ett brus eller sus som stör dess dvala. De befjädrade sommargästerna har flytt söderut och dammen andas och vilar.
Mina nya stövlar skaver i hälen och kappan känns ny och främmande. Vi känner inte varandra, inte än. Den är vacker och ljus och jag aktar mig för att smutsa ner den.
Kylan biter i mina kinder och de märks rosiga och levande. Hösten väcker oss från sommaren varma famn, den får oss att vilja älska och leva. Visar oss att ingenting är för evigt.
Jag önskar att hösten var för evigt. Jag önskar att jag levde i den höstpromenaden med honom och min kaffe varje dag om och om igen.