Livet surplade i sig klarhetens vatten 

den stirrade ej 

den skrev klart skammens boningshus 

beskrev dess fernissa dess mörkaste 

hörn. 

sopkvasten dinglade på kroken och hur 

än betraktade den visste hon. Kan 

inte längre hängas av. 

Livet ja. En utomordentlig kallsup för de

olyckligaste sparvarna. En fågelsort mitt 

mellan korp och örn. Bägge två. 

Lyckan springer tafatt med det liv som 

står och blir solen om och om och dina

allra mest mänskliga sidor bor in sig 

så att illamåendet även stiger vissa 

stunder. Det blir lite mer grått och det 

blir lite mer skönt och det blir sammantaget 

närapå förståeligt att örnar inte riktigt 

orkar. Inte riktigt hela vägen över 

stenig mark och blytung vardag. Inte riktigt 

hela vägen fram till altare och präst. 

Och lögnens bokstäver de tröstar blint 

och baksmällan är alltid nära. 

Svalans blick den vet. Om stolthetens vingslag 

allt för högt om  pickande hjärtats 

hål. 

Åh ja. Ni gissar rätt. Nog även jag. En dag.