Hej.
Jag vill att du läser det här nu, inga ord behöver sägas, och behöver du säga något - tänk igenom dina svar.

I januari 1999 kom en ny person in i vår familj, en liten pojke med svart hår och blå ögon. Du älskade honom, han var din son. Bredvid sängen står en flicka, 3 år gammal. Hon har brunt hår, samma blå ögon. Hon är din dotter, har precis fått en lillebror och hon är överlycklig - även om hon hoppats på en syster.
Något förändrades i dig den dagen, plötsligt är inte dottern lika mycket värd i dina ögon, varför? Gjorde hon något fel? Är hon mindre värd på grund av att hon inte är sonen du önskade?

Din dotter växer upp, lika gör din son. Din dotter ser upp till dig, du är hennes idol - ändå ser du henne aldrig riktigt. Hon söker ständigt din bekräftelse, hon står emot dina bråk, gråter i hemlighet. Allt hon gör är plötsligt fel, hon försöker och försöker - allt för att du ska älska henne så som du älskar hennes bror.
Din son får god natt sagor, du sitter med honom varje kväll, din dotter somnar själv, du släcker lampan i dörren och säger godnatt.

Dina barns uppväxt är kantad av alkoholen, du är ofta påverkad - även om du inte tror det själv. Din dotter finner ofta sig själv ovillig att gå hem.
"Lever pappa fortfarande? Har han supit ihjäl sig än? Har han ätit eller vägrar han fortfarande? Kommer han skrika på mig idag?". Hon sätter sig i trappen ett tag, vill inte veta hur många burkar som är öppnade, hur pappa kommer se ut idag.

Din dotter går igenom helvetet på jorden i skolan, hon känner sig sällan trygg och gömmer sig på toan större delen av rasterna. Hon vågar sig inte ut förrän de andra barnen gått iväg, hon vet att de kommer kasta saker på henne, vet att hon får höra hur värdelös hon är.
Din dotter längtar hem, men även där är hon rädd. Hon får höra hur allt hon gör är fel, hon får höra att hon är värdelös, innan hon till slut går och lägger sig med gråten i halsen.
Din dotter hade självmordstankar när hon var 9.

Jag ser tillbaka på min barndom och allt jag minns med dig har alkohol eller bråk inblandat. Jag minns hur jag alltid söker din bekräftelse, söker efter ett snällt ord, en kram, vad som helst.
Jag minns ångesten så fort en burk öppnades i vardagsrummet, känner den fortfarande.
Jag ser det på dig så väl när du druckit, det är då jag försvinner.

Allt jag vill, pappa, är att du ska älska mig.
Allt jag söker är att få höra att jag duger som jag är, att jag är duktig.
Allt jag söker svar på är: varför? Vad gjorde en oskyldig treåring som fick dig att trycka bort henne? Vad gjorde att en oskyldig treåring plötsligt fick ryggen vänd till sig?

Jag vill bara få din kärlek och känna mig trygg.
Jag vill inte höra dina hårda ord, se dig höja näven mot mig än en gång eller jaga mig ut till bilen. För nästa gång du jagar ut mig är det inte säkert att jag kommer tillbaka. Nästa gång kanske jag ger upp.