Döden
lämnar kroppen efter sig,
som vi lämnar koppen
med knycklad serviett
på kafébordet
när vi lämnar Kumlins konditori
och stiger ut i det skarpa ljuset
över Stora torget;
den använda servisen skymtande
genom kaféfönstrens speglingar
av yttre verklighet

Kroppen är dödens eftersläpning;
dödens förolämpning

Vore det inte för den
vore ett plötsligt upphörande
bara som den ögonblickliga passagen
genom anestesins silkestunna hinna

men som det är
måste efterlevande dras
med lämningar,
dekomposerande kvarlevor
vid vilka tankarna fäster,
läskpapperstätt

och detta är sorgens kognitiva dissonans

Kroppen finns kvar
som bevis på att personen inte finns

Men om kroppen inget annat är
än något försumbart
och vidrigt;
en dekomposerande karikatyr
av personen;
vad var då personen?

Just ingenting, blir svaret;
just ingenting

Hela det kosmiska kroppsspråket
är guttural smörja,
köttiga slag i luften