Jag har gjort åtskilliga försök under årens lopp
att ge mig själv större förståelse för det vi kallar
neuros, borderline och psykos.
Jag håller mig till dessa tre strukturer trots att
den moderna psykiatrin snart knappast använder dem
och många färska i branschen säkert skulle undra
vad jag menar med dem. Hmmm, det är just det.
Vad menas med dem ?
Min ansats idag är annorlunda än senast jag gav mig
i kast med uppgiften.
Som jag ser det så är jag inne på tanken att
galenskap och psykisk sjukdom m fl liknade
uttryck, i grunden inte är sjukt = sjukt som
att vara sjuk i corona.
Viruset i sig är ju heller inte sjukt eller en sjukdom.
Vi utvecklar symtom för att klara oss mot viruset.
Det är en främling i våra kroppar som vi ännu
inte har anpassat oss till. Men vi försvarar oss.
Och det är först symtomet/försvarets
utseende som vi ser som sjukdom.
Därför kan man säga att man har viruset men man
är inte sjuk. Man har ingen orsak att försvara sig
mot nåt man inte känner.
Att se sjukdomar öht som i första hand försvar
är nu mitt "nya" sätt att se på lidandets symtomatologi.
Men vadå hallå ? Är inte cancer en sjukdom ? Är inte
psykos en sjukdom ?
Ja men både ja och nej. I vardagslivet är det lättast
att säga att man är sjuk....man har cancer. Men hur..
uppstår det vi kallar "cancercell" ? Än idag kan
vi bara nöja oss med att säga att under "vissa
omständigheter" så får cellerna i en viss del av kroppen
spatt och börjar dela på sig och på så sätt föröka sig
mer eller mindre fort = aggressivt.
Då kallar vi dem för "cancerceller" men innan de
börjat dela sig så vet vi ju inte om att vi bär just
på de cellerna...som enligt teorin är DNA-skadade
utan att ha kunnat repareras. Enligt tanken om
ärftlighet så tror vi oss veta att risken att utveckla
cancerceller ökar om någon ( nära ) släkting drabbats av
samma slag. Kvinnor låter t ex operera bort sina bröst
om mamman haft och kanske dött i bröstcancer.
Grejen är den att vi brukar ställa oss samma frågor
i psykiatrin när det handlar om den så svårförståeliga
schizofrenin eller paranoian. "Har någon i din släkt
varit schizofren/paranoid" ? Får vi ett jakande svar
på frågan så tror vi oss ha förstått. Vad då ?
Är svaret nekande eller ett "jag vet inte" får vi myror
i huvet för då tar förståelsen slut.
Vi lär oss inte i utbildningen till psykiatrer och psykologer
att det vi ser som sjukdom och symtom, i grunden är
försvar mot något vi är rädda ska kunna hända om vi inte
försvarar oss.
Lås oss säga att vi blir kränkta av en person.
Dvs vi känner oss kränkta. Tex här på poeter. Vad gör vi då?
Det kanske finns lika många sätt att agera som
antalet kränkta, dvs var och en agerar/reagerar på sitt sätt.
Ett sätt är att ta reda på vem personen är. Berätta att man
tagit illa upp och inte vill veta av en sånt bemötande.
Man kanske berättar för en annan och söker hjälp och stöd.
Man kanske går till motangrepp och gör en anmälan
eller skriver en text som visar att vederbörande inte ska
tro den kan fortsätta att anonymt såra utan nu får alla
omkring veta det.
Vi försvarar oss mot nya kränkningar på det sättet.
Och mår kanske illa men utan att behöva utveckla
grava symtom. Kanske vi får ont i magen eller huvet,
kanske vi får svårt att sova eller äta. Men om
kränkningarna tar slut så kan vi åter sänka garden och
så småningom andas som vanligt.
När vi är små och utsätts för kränkningar är våra
möjligheter till försvar inskränkta i jämförelse
med en vuxen men det finns sätt.
Vi kan inte lämna hemmet. Nästan aldrig som små.
Vi behöver de vuxna för att överleva.
Beroende på när i utvecklingen kränkningarna mot
barnet börjar så har naturen gett oss olika
möjligheter till försvar.
Det neurotiska försvaret ( som ju är samlingsnamnet
på en rad olika beteenden....reaktioner.....ångestklumpen,
tvång, kontroll, hämningar, excesser, fobier mm mm )
fungerar som att att man lägger en filt över hela psyket
för att glömma. Borttränga upplevelser och känslor.
I o m att försvaret påverkar hela psyket så minns man
ofta det roliga och glada lika dåligt som det tråkiga
och onda.
Man säger att försvaret behövs när barnet drabbas
av konflikter i 3-5-års-åldern...det Freud kallade
den oidipala fasen med krig och gråt i förälskelse,
svartsjuka och besvikelse med mamma och pappa.
Får glömska leva kvar i vuxenlivet blir det svårt
att veta vad man känner. Livet blir tomt och trist
utan färger. Tänkandet kan ha undkommit
förmörkelsen och hjälpt personen att skaffa sig
en utbildning och kanske t o m en kärlekspartner.
Men det hänger på att omgivningen ställer upp
på en intellektuell stil.
Försvaret vi åtminstone tidigare kallade borderline
( idag oftast "personlighetsstörning" ) är inte
som filt över hela psyket (på ett horisontellt plan )
utan skär av psyket som en kniv på ett vertikalt
sätt i två delar som har svårt att passa ihop.
Man kan kalla delarna för ont och gott. Svart och vitt.
Bra och dåligt. Osv.
Det betyder att ett motsatsliknande begreppspar
skiljts åt från varandra eller aldrig fötts.
En person får av borderlinepersonen ofta epitetet
"ond" eller "god", dvs i vederbörandes ögon kan man
inte vara både och samtidigt. Det är ett annorlunda
lidande än att inte minnas.
Borderlinemänniskans minne kan gå ner i ett-års-åldern
utan problem men med en känsla i taget så att säga.
Minnet kan vara att någon slog...med följden att "
den personen var en ond person".
En annan brukade komma med presenter "för den
var ju god".
Det är antingen eller. Ytterst sällan både och.
Den här människan får naturligtvis ofta svårt
att hålla fast i saker och ting men döda ting ändå
lättare än i "levande material", såsom människor.
Få människor står ut med att i ena stunden bli betraktade
som fantastiska och goda men i andra som
djävulens sändebud på jorden.
Uppskattad ålder för behov av detta försvar är 1-2.
Kravet är ofta en miljö som helt enkelt inte går att lita på.
Man "blir galen" här om man inte tar till kniven
och klyver psyket. I vuxen ålder ligger man illa till
med frestelser såsom självmordsförsök, skärningar,
droger, ständiga separationer...mm mm.
Ilskan är det som varit svårast att tämja och
förstå sig på. Den kommer inte sällan som
vredesutbrott.
Att gå in i en psykos och bli schizofren, melankolisk,
manisk, paranoid....är ett försvar mot det egna
psykets sönderfall...det närmaste vi kanske kommer
när vi talar om galenskap.
Här har psyket nånstans före ett års ålder eller där
omkring gett upp hoppet om kontakt med de
livsuppehållande objekten = föräldrarna. De har
varit så distanserade och omöjliga att subjektet
till slut dragit sig undan och in i en drömvärld
där ALLT underbart ändå finns att nå...men
är samtidigt omgärdat av ett tomt mörker.
Balansgången här mellan liv och o-liv är som
på en tunn tråd ovanför dödsriket.
Barnet skriker och skriker. För döva öron.
Och ingen ersättare kommer och hjälper.
Det finns ingen. Bröstet gäckar och gäckar.
Mamma har egna problem. Pappan oftast.
Om han finns.
När ingen finns så är det näst intill omöjligt
att uppleva att man själv finns. Därför behövs
fantasierna. Där man kan vara liten och
behövande OCH en kung/drottning med makt.
Att riskera detta luftslott genom att t ex som
vuxen våga bli kär är ett företag som få
psykotiska ger sig in på. Det är svårt att veta
vad man använder en kvinna till. Eller man.
Använder ! Objekt. Som aldrig blåsts liv i.
Psykiatern som inte lärt sig en teori om hur vi blir
till fastnar lätt i det yttre och då är medicinen en
naturlig hjälp att erbjuda. Tycker han/hon.
Om t ex den psykotiska människan aldrig får höra att
den går att förstå så är risken överhängande
att även den lidande fastnar i sin bild av sig
själv. Och bilden av sig själv är inte identisk
med "sig själv".
När hon/han träffar en psykolog eller liknande
som visar nyfikenhet och intresse för vem
den har framför sig är det inte alls svårt
att förstå att reaktionen kan bli bara ett kompakt
svart hat. Hat över förolämpningen att ge ett
hopp om förståelse. Hat över den verklighet
som gett anledning till att krypa in i iglon.
En bottenlös förtvivlan över de år som gått
till spillo i ödemarkens svarta natt.
Man hoppas att psykiatrin ska kunna smälta
den iglo den skapat till sin egen överlevnad
och att solen ska stiga upp över den svarta
öknen och visa läkarna att även där
växer blommor ( med hjälp av vattnet från
den nedsmälta iglon) som den psykotiska
människa vill lära sig att lukta på och kunna
säga dess namn.
Sitt eget namn !