...svångremmen...! Fick jag ropat efter mig i korridoren då jag
var på väg ut från den. Jag tog sedan trapporna ned till porten.
Den ena dörrhalvan var stängd medan den andra å andra sidan
var öppen. Jag steg ut genom dörren

som jag just skjutit upp med någon hjälp av hand samt arm.
Solen stod högt på himlen och sken rakt i mitt ansikte. Men jag
hade nyss tagit på mig solglasen och bara resten av ansiktet
fick ta emot hettan och ljuset.

Det var nog meningen att pausen i utropet skulle få mig att
tänka det där ordet som börjar med h och slutar med e.
Jag skulle hinna tänka det, och så få höra det som mindre
laddade ordet i slutet av meningen.

Som för att göra rusningen av ilska blodet som kokande i mitt
inre och sedan fick jag ta det hela som ett skämt. Skolgården
av grusad som för att kunna skapa ljudet då grus knastrar
under skorna oavsett gångstil och fart.

Jag tog mig tid att närma mig den låga byggnaden. Den var
byggd i en sådan stil så att ljus kunde falla i genom taket.
Som gamla verkstadsbyggen ungefär. Vilket jag ofta funnit
som en fin lösning på detta

med att låta dagsljuset för en roll i sig. Jag gick fundersamt
över skolgårdens grus och hälsade tillbaka då några elever
vinkade på avstånd. De hade redan ätit och såg ut att ha
varit nöjda med de tre rätter

som brukat finnas att välja på. Själv gick jag in genom dörren
till bespisningen då några elever på väg ut höll upp dörren i
en artig gest. I början av juni hade det inte hunnit bli så där
kvävande varmt och inte heller

var luften ute som fylld av damm eller sand. Så när jag anlände
till ingången, det inte heller stod som en just sky av damm
framför byggnaden. Väl inne i byggnaden tog jag först av till
vänster och in genom en dörrlös

öppning, där finns det en kö såväl till grönsakerna som låg
upplagda i kanistrar av metall ställda i en större låda.
Vilken inte var stort mera än den väl kunde rymma en åtta
behållare till hälften fyllda av grönsaker.

Kön till att få mat på tallrikar av metall, påminde om ett
fängelses sätt att ta tillvara mat dryck på. Jag ställde mig
väluppstrat längt bak i kön, strax bakom några kvinnor
och före dem en man och så

några elever. Jag hade att välja mellan tre människor vilka
serverade mat ur för mina blickar dolda behållare. På små
skyltar på stativ stod det dock vad slags mat det fanns att
välja på. Fisk, grönkålssoppa

eller spaghetti med köttfärssås. Jag gjorde där en mängd
reflektioner under tiden. Det var som om mitt upplevelses
centrum stod som en air omkring mig. Jag var säker på att
detsamma gällde de flesta

som befann sig i lokalen. Där fanns det matsalsmöbler,
människor, ett sorl av röster som steg och sjönk, ljus och
skugga, dofter och diverse utspel och gester av skilda slag.
Det var litet som att stiga in

på en cirkus eller i ett stojande badhus. Jag valde fisk och
sade till om vilken sorts sås jag ville ha. Någon hade fått
igenom att de olika sakerna skulle serveras för sig. För att
undvika tjafs och bråk i bespisningen.

Så jag fick frågor och jag avgav svar vilka lät som en sorts
instruktioner från en robot. Tonfallet från den som serverade
var tydligt och som opersonligt och även mina svar var i
samma stil. Fisk, kokt potatis,

vit sås utan något speciellt i, varken ägg, smör eller grädde.
Där fanns för säkerhets skull tvenne såser. Antingen sås
utan eller sås med. Jag valde en utan och så tog jag ett glas
av metall och ställde upp

och ned på min bricka. Även brickan var av lätt metall och
jag fick en metallisk smak i munnen, trots att jag vant mig
vid serveringen. Bordet jag valde var ett för fyra personer
och just nu var det ledig.

Ställde brickan på det och lutade stolen för att markera
att platsen var tagen. Sedan jag för att hämta något att
dricka. Det som fanns att välja på var olika slags mjölk
och olika slags vatten.

Själv tog jag vanligt kranvatten och andra tog kanske
mineralvatten eller kranvatten med kolsyra i. Orsaken
till min beskrivning av detaljer hörde ihop med mina
reflektioner, där fanns litet olika

val mest hela tiden. Vilken mat, vilken dryck, var att sitta
och så vidare. Varje gång var det något som säkert hade
kunnat gå på som en sorts robotlik rörelse, som om de
kunde ske per automatik.

Men själv såg jag det som något jag valde på och bland.
Då jag ställt ned vattenbehållaren på brickan som stod
på bordet, gick jag fram till buffén med grönsaker.
Då jag åter igen ställt det senaste

tillskottet på bordet gick jag till en möbel i trä vilken hade
formen av en smal disk i trä. Höjden var den som brukas
på hotell och restauranger, där fanns olika sorters mjukt
bröd och olika sorters hårt.

Vidare olika sorters smör eller smörgåsmargarin samt fyra
olika ostar och fyra mera köttiga pålägg. Jag tog två hårda
mackor utan vare sig smör, ost eller andra pålägg. Sedan
jag ställt ned även den assietten

intill vattnet, drog jag ut stolen och satte mig på den. Trots
att den hade stöd för ryggen lutade jag mig inte mot den,
utan satt 'rakt upp och ned' på den. Sedan började jag att äta.
Bordet hade en lätt fördjupning och

i denna passade mig bricka precis. Jag tänkte inte längre
på bordets utformning även om jag reflekterat över saken
i början av terminen. Nu var det bara ett fåtal dagar kvar
till avslutningen.

Men fortfarande var det mesta som vanligt och jag fick sitta
för mig själv vid bordet, måltiden igenom. Den årstiden kunde
det vara fint väder eller blåsa upp och skapa vind som skulle
kunna falla ut i ett strilande regn.

Fortsättning kan tänkas följa i en del två, om det känns bra.

(Texten har legat till sig i utkast sedan 20/10 2020)