ungefär som när man känner samhörighet med fåglar som kan flyga
när man sitter ensam och i begrundan betraktar från sitt fönster
tänker på paret som årligen brukar häcka i trädet bredvid och ser samtidigt hur en ensam skata till synes förvirrat och outtröttligt letar sin partner,
den som blev överkörd i förra veckan

ungefär som du som sitter ensam på bänken i parken och
brevid dig har en en urna fylld av aska från den du älskade
och vet att du snart ska strö ut det sista fysiska av det som finns kvar
och hur du förbannar plexiglasen, munskydden, allt det där som inte hjälpte
och du vet mycket väl att det även finns andra, på behörigt avstånd, som är ute i samma ärende

de som på två meters avstånd tvår sina händer i timmar av anstånd

två, en gång var det ni
två, en gång var det vi
(två, nej jag vill inte rimma på tvi!)
hur vi hälsade, kramades
hur vi tog på varandra, smekte och gnuggade näsor
och nu sitter du ensam kvar, dröjer, betraktar fåglarna
och önskar att du än en gång
får chansen att flyga,
tillsammans