Man försöker ändå
att få versen att gå
på små fötter med rim i sin ända.
Säkert vill den gå på,
inte stampa och stå.
Säkert går den att återanvända!

För när dikten känns död,
utan stadga och stöd
och dess ben är begravda och brända,
kan den åter få glöd,
kan den rosig och röd
plötsligt lysa med lyktorna tända!

Man skall inte ge opp!
Finns det liv, finns det hopp.
Poesi är ett evigt ´kanhända´.
Under skrivandets lopp
växlar starter och stopp.
Det är diktandets villkor, det kända.