Ibland behövde han ta ledigt från sina bekymmer. Fly från smärtor, ångest och förtvivlan. Göra något vackert.
När så var, gick han tidigt upp om morgonen, iklädde sig sina havsörnsvingar och drog i första gryningsljuset ut.
Det måktiga vingspannet bar honom långt och efter någon timmes flykt rastade han på en väldig klippa och spejade horisonten runt. Såsom örnar har för vana att göra.
”Här kan ingen nå mig. Här är jag fri!” tänkte han, ruskade på fjäderdräkten och efter lång tids kontemplation flög han hem igen.

”Var har du varit den här gången?” frågade hans hustru, sedan han landat. - ”På Stora Utsiktsklippan”, svarade han och hängde av sig sina vingar.
Hustrun var tyst en liten stund. Sen såg hon allvarligt på sin make och sa: ”Nästa gång du far, vill jag flyga med dig. Jag vill att vi sitter tillsammans på Stora Utsiktsklippan!”