Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Bilden kommer från en trädgård, en sorts paradis där ett sådant lugn råder. Det är tyst och inga fåglar flyger eller sjunger, kvittrar. Inga röster hörs, inga ljud från trafik av något slag. Men ljuset det skimrar, silar ned från en himmel blå.


Plötsligt händer det, ingenting





Plötsligt börjar jag skratta.
Jag faller i skratt
ungefär som att bli plötsligt förälskad
i någon eller något.

Det bara händer.
Som att höra musik, en 'dålig' vits
eller bara känna en doft.

Jag skrattar åt en vän, en film,
över att få kunna finnas till ännu.

Känner mig lekfull,
full av lust till att sjunga,
dansa, bjuda in, bjuda till, roas av litet.


Plötsligt börjar jag gråta.
Det bara kommer, sorgen, tårarna
över någonting förlorat.

Livets båt har åter igen som kapsejsat
och dragit någon med sig i djupet.

Jag går till ett vatten och ser stenen sjunka,
blomman jag bryter och slänger i,
flyter en stund likt en simmande människa.

Jag sörjer en vän, en släkting,
sorgen blir som ett glas vatten i diskhon,
det bara svämmar över.
Vatten rinner från en stålblank kran.

Ögonen tåras och jag faller
som handlöst, ger bara efter
och sorgen sköljer över mig.

Den renar mina sinnen genom att stiga,
sjunka, låta sig omfamnas av eld.




Prosa av lodjuret/seglare VIP
Läst 331 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2020-10-22 21:01



Bookmark and Share


  Gunwale VIP
Den här var riktigt stämningsfull! Man är med hela vägen med hjärtat. Dikten ger en lugn, behaglig och trösterik känsla.
2020-10-22
  > Nästa text
< Föregående

lodjuret/seglare
lodjuret/seglare VIP