Över fältet av möjligt liv
och förlorade möjligheter
faller hans hårda skugga.
I den står hon och jag.
Rädda fötter, tunna ben,
mitt kalla brinnande hjärta.
Henne ser jag knappt i mörkret.
Famlar efter en liten hand som hårdnat.
Hur kan jag visa,
ens veta något annat längre?
Går det att ta sig ut på nya fält?
Hur kan jag falla och springa på samma gång?
Hur kan jag dö och leva i samma lilla kropp?